Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 66 STRÖFTÅG I VÅR UNGA LITERATUR.
igen med treaktsstycket El/van, en dramatisering af den i Ny
illustrerad tidning förut synliga berättelsen Runa.
Tidningarna voro af mycket olika åsigter, huruvida det nya arbetet
var ett framsteg eller ej.
Visst var det ett framsteg och det ett ganska betydande.
Här var handlingen klar, följdriktig och jämnt löpande framåt
från ridåns uppgång till dess fall, karaktärerna — möjligen
med undantag af en enda — klart tänkta och skildrade i tydliga
drag, språket vida bättre än i de förra styckena, onaturen på
god väg att gå bort och svulsten redan borta. De svarfvade
fraserna äro utbytta mot en naturlig dialog, som ej liksom
förr består af patetiska deklamationer i de stora scenerna och
dess emellan af lösryckta, afbrutna meningar.
Äfven här behandlar förf. sitt gamla ämne. Här är det
en ung fru, som lär känna sig sjelf och se sin lifsuppgift.
Teckningen af henne är enkel och sann; den lilla «elfvan» är
visserligen ej så intressant som Ester Larson, ej heller så
invecklad, hon är en helt vanlig flicka, som efter att ha lefvat
ett skönhetslif i solljus och ungdomsfröjd under söderns
himmel plötsligt finner sig omplanterad i en svensk småstad
såsom maka till borgmästaren der, hennes aflidne faders gamle
vän. Han är huslig och arbetsam, vill ha lugnt omkring
sig, delar föga sin unga barnsliga hustrus intressen och tycker,
att hon har allt, hvad hon behöfver; att tvinga henne
försöker han aldrig, men han kan ej undgå att inse, det hon måste
finna sitt lif tomt, att hennes törstande själ måste tråna efter
annat än detta sqvallrande småstadslif med dess
innehållslöshet och småsinne.
Då lär hon känna grefvinnan Saima och hennes bror,
konstnären. Hon sitter modell för honom, lär att finna
behag i hans sällskap, att intressera sig för hans nycker och
hysa medömkan för hans lifsleda och bittra ord, och hon
öf-verraskar sig snart nog sjelf med att sakna sin ungdoms
glada rörliga lif, åt hvilket hon längesedan sagt farväl, sakna
skönhet och sol och frihet. Och då konstnären som först
sett i henne endast en lämplig modell för den Undina, han
har under arbete, småningom rycker henne närmare och ställer
till henne frågor sådana som denna: «Älskade ni honom (er
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
