Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 66
STRÖFTÅG I VÅR UNGA LITERATUR.
öppet, hvad hon förra gången, då det gälde att vinna ett
namn, blott vågade antyda, och dragit fram i ljuset
förhållanden, som ej kunna ådraga henne ros af mera än den venstra
hälften af den läsande verlden. Och då hon här liksom förr
vrider och vänder på en fråga, synar den från alla häll och
sedan kastar bort den, utan att hvarken hon själf eller någon
af hennes läsare kommit dess lösning ett enda steg närmare
än då hon först tog den om hand, då hon rör upp högar af
damm blott för att låta dem falla ned igen och lägra sig på
föremålen, då har man svårare att följa henne med
förtroende, än om man kunde skönja en fast personlig åsigt bakom
orden. Onekligen äro ämnena synnerligt väl funna — i
synnerhet gäller detta om den mest vidlyftiga af berättelserna,
I krig med samhället, med sin goda uppränning, som också
genomföres med omutlig töljdriktighet. Den praktiskt anlagda
författarinnan visar oss förhållandet mellan en qvinna och
hennes båda män, af hvilka hon öfvergifvit den ena för deri andras
skull, —- men när berättelsen är slut, står läsaren lika oviss
om hvad han bör tänka, som författarinnan sjelf synes ha
varit det. I stället för att belysa ett förhållande har hon
tvärtom enligt min åsigt krånglat in det och kastar så
problemet ifrån sig. Att fråga huruvida allting här i verlden är
rätt eller orätt, det är föga svårt, och det är väl ej endast
deri, diktningens uppgift ligger — ej en gång vår moderna
skolas. Till råga på allt tvingas man att tveka, huruvida
det, som berättas, är verkligt, och måste stanna vid den
åsigten, att författarinnan, trots ämnets utmärkta beskaffenhet
och den präktiga teckningen af flera qvinnokaraktärer, i
berättelsen vågat sig in på ett ämne, som hon ej fullt rådt med.
Barnet, en fint känd liten skizz eller rättare två ganska
löst hopfogade utkast, är onekligen samlingens perla. Dess
två återstående noveller dela med I krig med samhället den
egenskapen, att de ej verka fullt som okonstlad natur utan
snarare som ett slags konstruktionsritning efter verkligheten. Ett
bröllop bjuder visserligen på en förträfflig detaljbehandling,
och Aurore Bunge (som blef utesluten från den första samlingen
för att ej väcka ondt blod, men som nu lades fram i skydd
af det vunna namnet) är en skildring af ganska stort intresse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
