Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
få höra. Jag stiger upp med solen och går ut i en skog, som
jag har, der jag låter fälla trän, och der stadnar jag ett par
timmar att se efter hvad som blifvit uträttadt under gärdagen,
och att språka bort tiden med vedhuggarne, hvilka alltid ha
någon olycka att tala om, som händt dem eller grannarne
.....När jag lemnar skogen, går jag till en källa, och
derifrån till en min utmark, med en bok under armen,
antingen Dante eller Petrarca eller någon af de mindre skalderne,
t. ex. Yibullus, Ovidius eller dylika. Jag läser om dc ljufva
känslor och de kärleksäfventyr, som der besjungas, påminner
mig mina egna och roar mig en stund med dessa tankar.
Sedan begifver jag mig ner till värdshuset vid landsvägen,
talar med förbifarande, spörjer dem om nytt från deras
bygder, far höra ett och annat och lägger märke till skiftande
tycken och nycker hos menniskor. Under tiden kommer
frukosttimmen, då jag med mitt husfolk spisar sådan mat, som
denna min lilla gård och ringa förmögenhet medgifva. När
jag ätit, återvänder jag till värdshuset: der äro värden och
vanligtvis en slagtare, en mjölnare, två tegelbrännare. Med
dem gör jag mig gemen hela dagen, spelande kricka eller
bräde, dervid tusen tvistigheter uppstå, och tusen utbrott at
harm och skällsord, och oftast strides det om fyra styfver,
och man kan höra oss skrika ända fram till San Casciano. Så
inbyrd i denna gemenhet, förargas jag i mitt sinne och lättar
vreden öfver mitt onda öde, nöjd att låta det trampa mig i
stoftet på detta vis, för att se om det dock icke någon gång
skall skämmas derför. När aftonen kommer, återvänder jag
hem till mitt skrifrum; och vid dörren lägger jag af mig
bondeplaggen, fulla af smuts och orenlighet, och tager på
mig präktiga hofkläder, och så inträder jag, anständigt
omklädd, i forntidsmännens gamla gårdar, hvarest, af dem
kärleksfullt emottagen, jag närer mig af den föda, som enkom
är min och för hvilken jag är skapad; hvarest jag icke har
försyn för att tala med dem och spörja dem om skälen till
deras handlingar, och de i sin välvilja svara mig; och under
fyra timmars tid känner jag ingen sorg, glömmer alla
bekymmer, fruktar icke fattigdomen, räds ej döden: jag lefver mig
fullständigt in i dem. Och, emedan Dante säger, att det ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
