Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR.
403
i Dukkehjemmet. Och ett äktenskap, der menniskan hos henne ej
utvecklas utan undertryckes, är det ett äktenskap och ej snarare
ett osedligt förhållande, som hon har rätt och skyldighet att bryta?
Och samma fråga än skarpare pointerad ställer Ibsen i
Gjengan-gere. Under det Helmer är i nästan alla sina öfriga förhållanden
en ytterst exemplarisk man och hans nära nog enda svaga punkt är
hans förhållande till sin hustru och denna åter genom sitt
lekfulla och till utseendet ytliga väsen och sina smålögner delvis
ursäktar hans uppfattning, framstår Alving gepom de antydningar,
som om honom lemnas, såsom en i nära nog alla afseenden
förderfvad personlighet, på samma gång fru Alving visar sig
ursprungligen hafva varit eller åtminstone haft anlag att kunna
utvecklas till en hel och rik natur.
Dét synes nu som författarinnan, påverkad af diskussionen om
Et Dukkehjem, hvari mången ansåg Helmer som en exemplarisk
äkta man och Noras beteende derför oursäktligt, velat ställa fram
Ibsens fråga på ett annat sätt. Hon tyckes hafva frågat sig: skall
man ej förstå saken bättre och skall man ej gilla frågan, om man,
i stället för att gifva mannen alla dessa företräden, gör honom till
en goddagspilt, som förbiser sin hustru, är henne otrogen, men
dock med sin manliga egoism fordrar att hon skall lefva för
honom, vara «en kvinna sådan hon bör vara», hans maka, sådan
han vill ha henne, hvarken mer eller mindre. Frågan har så för
förf. tagit dramatisk form, hon har m. a. o. med någon förändring
i förhållanden och karaktärer diktat ut det Alvingska äktenskapet
under något af dess första år.
Oscar Hjerne, banktjensteman, känner sig ruskig på
morgonkvisten; han har på natten kommit hem efter en glad middag, och
så gör han ofta, och för öfrigt lefver han på s. k. ungkarlsmanér.
Sin hustru Viola bemöter han med obeslöjadt förakt för hennes
personlighet, men anser henne för öfrigt för en hustru sådan hon
bör vara, emedan hon tiger, ej lägger sig i hans görande och
låtande och ej har några intressen. Det är rektorskan, hans mor, som,
ehuru detta går i Violas namn, sköter huset och dess tre pigor,
hvilka därför äfven , med förakt bemöta denna, och slutligen ämnar
Hjerne beröfva sin hustru hennes enda intresse i verlden, deras
lille son; han vill taga denne från modern, som han anser för
enfaldig att uppfostra honom, och låta den uppfostras af sin egen
mor, hvilken visat sig vara en sådan mästare i konsten, då hon
uppfostrat honom sjelf; rektorskans födelsedag firar han med
högtidlighet, under det han glömmer, att det också är hans hustrus,
livad Viola beträffar går hon mest tyst genom första akten; alt
lif hos henne synes koncentreradt i kärleken till hennes son och i
hennes barndomsminnen, men ej ens för sin bäste vän, en trogen
gammal barndomsvän till hennes mor, tillstår hon att hon är
olycklig, fastän man anar det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
