- Project Runeberg -  Ny Svensk Tidskrift / 1883 /
404

(1880-1890) Author: Axel Nikolaus Lundström, Adolf Lindgren, Karl Reinhold Geijer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

404

LITERATUR.

Men så kommer katastrofen. Hennes man har clånat»
penningar i banken, man misstänker det och en revision står för
dörren. Han kan ej skaffa dem. Hans hustru har emellertid af sin
och sin mors trogne vän, den gamle kamrer Milde, fått en summa,
insatt i lifränte- och kapitalförsäkringsanstalten, sålunda oåtkomlig
för mannen, om hon ej skänker honom den. Den är tillräcklig
att rädda honom, men då alla andra utvägar hafva blifvit försökta,
fastän utan resultat, och hennes man endast genom henne kan
räddas, då reser hon sig ur förtrycket, all den bitterhet hon
samlat under sitt äktenskaps olyckliga år bryter löst. Hon har stannat
inom det endast, emedan hon måst lemna sitt barn på samma
gång som sitt äktenskap, och hon har genom sina händers arbete
skaffat barnet alt hvad det behöft, ty det skulle hafva henne att
tacka för alt; nu hindrar ingenting längre, ty en dömd brottsling
har inga rättigheter öfver sin familj; nu kan hon då få skilsmessa,
men likväl få behålla sitt barn.

Här skulle dramat kunna sluta, men förf. har ryggat tillbaka
för en sådan skärande dissonans. Viola skulle då förlorat folks
sympati, och medlidandet med mannen skulle urskuldat hans
usel-het. Förf. vill låta Viola behålla alla sympatier genom att låta
henne till slutet framstå ädel och oegennyttig och visa, att hennes
vägran varit framkallad ej af hämdkänsla utan af kärlek till bar-»
net. Barnet dör, för sin egen del vill hon ej hafva pengarne och
hon kan gerna bära skammen af att vara en förlupen hustru; hon
skrifver under en tillåtelse för mannen att få lyfta hennes
penningar och går sin väg: han är «raddad» — och hon äfven.

Huru har nu mannen blifvit sådan och är han ensam skyldig?
Huru har Viola kunnat älska en sådan man och komma att
förbise en så innerligt tillgifven och hundtrogen vän som den i
stycket äfven uppträdande Nils Sundin? Jo, synes dramat svara,
kvinnan har äfven skuld. Violas mor har varit lika olycklig som hon
själf; hon har förbisett den trogne och gedigne Milde för att gifta
sig med en i sitt yttre uppträdande lysande men till sitt inre
förderfvad man, som sedan öfvergifvit henne och i utsväfningar
förstört deras förmögenhet samt slutat med sjelfmord. Men fast Viola
vet att hennes mor varit olycklig, vet hon ej hvarför; hon
känner ej sin far; han står för henne som en glänsande sagoprins,
som hon lärt sig endast att beundra och vörda, och ehuru det
ej närmare antydes, synes det dock vara förf:s mening, att hon i
honom sett sitt manliga ideal och återfunnit det i Hjerne. Derför
vet hon ej att rätt skatta Sundin: «Man gifter sig ej med sådana
som Nils, hur mycket man än håller af dem». Hon har sålunda
genom sin mors förtegenhet fatt ett falskt manligt ideal och det
hamnar sig i hennes äktenkap; hon och hennes mor bära sålunda
en del af skulden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 19 11:15:55 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nysvtidskr/1883/0410.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free