Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR.
405
Så bär ock Hjernes mor sin del. Hon är fen representant
för den delen af kvinnoslägtet, som eftersträfvar männens hyllning
och smickrar deras egoism och förlåter alla felsteg, förbehållande
sig samma öfverseende. Hon har varit en af de kvinnor, som
dragit Violas far från hennes mor. «Den som har en dyrbar fågel
och inte förstår att hålla den i bur är sitt öde värd,» det var
hennes princip och den tillämpar hon äfven på sin sons äktenskap:
Viola är sjelf skuld till att hennes man är otrogen. Hon har
uppfostrat sin son i enlighet med sina principer; han är van att få
alla sina nycker uppfylda, alla sina önskningar tiilfredsstälda och
alla sina felsteg öfversedda. Sitt kvinliga ideal har han sålunda i
sin mor, som underblåst all hans manliga egoism. Derför kan
han på ett så förnedrande sätt behandla sin hustru, anse hennes
öfverseende som något själffallet och t. o. m. anse sig hafva så
mycket att Öfverse och förlåta hos sin hustru.
Hurudan hans mors kärlek i sjelfva verket är blir klart vid
katastrofen. Det är icke sonens brott hon förebrår honom utan
dess upptäckt; och för att få uppskof råder hon honom först att
muta den kamrat, som upptäckt balansen, och sedan, då inga
utsigter för henne att lyckas häri finnas, uppmanar hon honom att
bränna bankens böcker; slutligen söker hon förmå honom att, då
Viola vägrat sin underskrift, förfalska denna. Den öfverlägsenhet
och ofelbarhet, som han förut tillagt sin mor, försvinner nu; hon
är en brottsling själf, då hon kan mana till brott, och hennes
moderskärlek, som framkallat sonens varma kärlek och beundran,
visar sig så i all sin sjelfviskhet, visar sin svaga halt, under det
han i stället får en aning om sin hustrus verkliga värde.
Violas mor och Hjernes hafva sålunda begge del i sina barns
olyckor och detta genom för mycket öfverseende, den ene med en
brottslig make, den andra med en sjelfrådig och svag son; den
förras fel härrör från för stor sjelfuppoffring, den andras från för stor
sjelfviskhet.
Man finner sålunda att, om ock Ibsen i åtskilligt går igen,
finnes det ej så litet af förf:s egen fatabur, och det förra torde ej
strängt böra bedömas, ty delvis osjelfständig är ju hvarje början
och sämre kan man välja att utgå från än Ibsen. Men under
de nya vägar, Ibsen t>anat, kan den egna talangen stärkas och
växa, så att den en gång kan gå egna vägar.
Det fins också annat i dramat, som röjer nybörjaren, mest
kanske karaktärerna. De äro nemligen ytterligt forcerade. Hjerne
är verkligen en simpel karl, en komplett slyngel, hans hustru gör
från början intrycket af ett fullständigt våp, och hon är
ojämförligt förtryckt, rektorskan är ett vidunder af elakhet och
hänsynslöshet,. kamrer Milde en utomordentlig, uppoffrande och ädelt
tänkande hedersman och Sundins hundtrohet torde söka sin like.
Visserligen kan polemiken om Et Dukkehjem och Gjengangere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
