Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
literàtur.
477
vår oförgripliga åsigt den bästa af alla hittills synliga, om vi än
naturligtvis måste lemna derhän, huruvida den var så cgenialisk»,
som förf. synes fordra. Att anmälaren (B. M.) i alla händelser
icke kan inbegripas bland ofvan karakteriserade «granskare» torde
framgå af hans omdömen, sådana som dessa: cDenna boks allra
mest genomgående förtjänst är en glänsande stil — ett slags fransk
stil, som bjärt sticker af mot vår svensk-akademiska, tungt
öfverlastade, tysk-beslägtade. Vidare kan Röda rummet skryta med en
mängd skildringar, som ifrån början till slut äro mästerstycken i
psykologisk analys, i natursann framställning, i träffande satir. —
Men äfven i literaturhistoriskt hänseende har det sin betydelse.
Det utgör — det första kraftiga beviset derpå att de mäktiga
strömningar, som karakterisera vår tid, ändtligen trängt så djupt
ned äfven i vårt andliga lif, att de kunna verka befruktande på
literaturen».
Vi hänvisa till sjelfva anmälan (i n:r i för 1880, utkommet
redan 1879), der mau torde läsa vidare och sedan erkänna, att
boken just «vid sitt första framträdande» verkligen blef af ett
uttryckligen literärt svenskt fackorgan stämplad såsom genialisk och rent
af epokgörande, låt vara att vissa brister deri äfven påpekades.
Lika liten tur har förf. med sin alldeles som om den vore ny
uttalade observation, att Strindberg ej varit påverkad af Zola och
den tiden ej ens kände till honom. Det vill sig nämligen ej
bättre, än att precis detsamma står att läsa i Ny sv. tidskr. n:r 2
1880, näml. med följande ord: «Vi kunna ej underlåta att här i
parentes anmärka en sak, — nämligen att förebilden för
Strindbergs stil är — icke. Zola, den vi tro oss veta att han vid
nedskrifvandet af sin bok ej ens kände till ....»*)
Vi vilja icke begära att förf. från det traseri», som Strindbergs
•Svenska folket» skulle ha väckt, äfven uttryckligen bort såsom
undantag namngifna Ny sv. tidskr., ehuruväl sådant varit med
sanningen öfverensstämmande, då här stod att läsa en af de
faktiskt mest sakrika och mest humana af alla de kritiker, för hvilka
nämda arbete råkade ut.
Men vi afbryta dessa inledande reservationer — hvilka må
ursäktas undertecknad, som på den tiden var medredaktör i
tidskriften och derför velat för sin del fria sig från ett oförtjent
klander — och öfvergå altså till andra punkten.
Detta kapitel vimlar hos förf. så mycket af omständlig, men
ändå bristfällig och delvis återtagen bevisning, af strykningar med
hartassen i förening med halfva medgifvanden, att man hvarken
blir klok på förf:s egna åsigter eller öfvertygad om Strindbergs
•) Äfven B. M. talar om Zola blott slsom S:s «kamrat», ej såsom
hans förebild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
