Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54°
teaterbref.
cyniska likgiltighet framträder ohöljd. Det fins annars någonting,
som heter stoicism, och som består i ett bemödande att dölja
sanningen. Sjuklingen ler matt, talar, fastän själen är borta, frågar,
fast han icke bryr sig om svaret, och tack vare denna förställning
är han ännu medlem af sin familj och tillhör kretsen af lefvande
varelser. Sjelf märker han nog, att själen dör tillsammans med
kroppen, men kan han icke bedraga sig sjelf, besparar han dock
andra i det längsta den sorgliga vissheten. Men Osvald har icke
ens stoicismen att dölja sitt tillstånd föjr sin mor. Hon är så
främmande för honom, och han blir nästan ledsen, att hon älskar
honom så mycket. Det är en så besvärlig tacksamhetspligt att spela
frisk för henne. Det är fru Alvings värsta straff, att sonen är så
kall, så isande kall, — och möter hennes ömhetsutbrott så lamt och
främmande. Det är detta, som är den sista taggen i den
törnekrona, som pressar fru Alvings hjessa, att hon måste förlora sin
son, innan hon någonsin egt honom. Och för att nu i största
möjliga korthet karaktärisera Osvald, så är det hemska och
spöklikt ohyggliga i hans figur dödskylan, den andliga dödskylan, som
redan har satt sitt märke på alla hans ord och hvarje hans
handling, medan han ännu till det yttre är som alla andra, äter,
dricker, skrattar och talar.
Vi känna icke någon svensk skådespelare, som skulle kunna
utföra vissa partier i Osvalds roll så bra som hr Lindberg. Och
i sådana scener, der han lyckades bäst, var det en verklig fläkt af
den stora konsten, som genomandade hans Ipel. Hvad
uppfattningen i dess helhet beträffar, hade hr Lindberg tillegnat sig just
den synpunkt, vi ofvanför sökt angifva, och dermed också
träffat den enligt vår åsigt rätta och enda. Intresselösheten, den
menskligt sociala omöjlighet, som gör Osvald så frånstötande, gaf
han relief åt, slappheten, det begynnande förfåandet och förnuftets
flämtande lifsansträngningar återgåfvos utan öfverdrift; kallt,
objektivt, förfärligt framträder i hr Lindbergs spel den djuriskt
egoistiska sidan hos Osvald.
Men det i hr Lindbergs spel, som icke var bra, det var den
klemiga anstrykning, han gaf rollen, det föreföll som skulle hr
Lindberg tro, att Osvald är en gommeux. Men den unge
konstnären har utan tvifvel aldrig varit någon mammas gosse eller
någon snobb, han är njutningslysten, men han är icke osmaklig.
Hr Lindberg rent af lade an på att dricka champagnen som en
gammal vinkännare, men vekheten hos Osvald får aldrig öfvergå
till sliskighet. Osvald skulle icke svärma för lefnadsfriskheten,
om han vore så klemigt elegant som hr Lindberg gjorde honom.
Det är blott sjukdomen, som gör Osvald svag för läckerheter —
ingenting annat.
Redan i pjesens första scener har döden börjat uträtta sitt
förvandlingsarbete med Osvald. Han går omkring i ett slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
