Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teaterbref.
543
töcken, men bakom molnet, som förvirrar honom, dunkelheten, som
omsluter honom och som han icke kan reda, maran, som trycker
honom och som han icke kan afskaka, ligger hans gamla
lifskraf-tiga och lifslustiga konstnärsnatur, öppen, glad, vek och älskvärd.
Det hjertligt kraftiga, det starkt modiga, som vid sådana tillfallen
momentant framträder, har hr Lindberg fullkomligt förbisett, iOch
hans spel, som i sista akten är ett verkligt mästerstycke, är .i de
förstå temligen missledande. Ju sjukare Osvald är, dess bättre
spelar hr Lindberg honom.
Fru Winter-Hjelm spelade fru Alvings roll. Jag kan icke
motstå frestelsen att jemföra fru Hvassers och hennes spel i den
scen, der fru Alving befaller fram champagne åt sonen. Med
min, ord och åtbörd visade fru Hvasser, hvad hon led; det
mar-terade henne så att hon knapt kunde få tillsägelsen öfver sina
läppar. Så lider en fin qvinna, som aldrig kan glömma sig sjelf,
verlden och anständigheten. Men derigenom försvinner det
gräsliga intryck, som scenen ovilkorligen gör vid läsningen. Fru
Winter-Hjelm ropar på^ champagnen i yrsel, med vild, trotsig
glädje, en sådan, som kommer de förtviflade att skratta. Låt gå,
säger hon till sig sjelf, ödet vill så hafva det, om ödet skall få
sin vilja fram.
Olyckligtvis gjorde fru W.-H. hela rollen stormande. När
Ibsen gör fru Alving lugn och nästan bekymmerslös, förstod icke
fru W.-H., huru det kun.de vara möjligt, och derför talade hon i
första akten med pastorn så att säga med sammanbitna tänder,
som om hon gömde på ett hemligt raseri. Men fru Alving som
moder och fru Alving för öfrigt äro två skilda saker. I förra
fallet är hon nästan som en mänad. Osvald är för henne allt. När
han kommer hem, börjar hon hoppas, att hon, som aldrig hittills
lefvat, nu må hända dock både skulle kunna lefva och älska, och
när hon sedan finner, att det äfven här och nu skall misslyckas
att få sina kapital af ömhet säkert placerade och räntebärande,
tillgriper hon förtviflade utvägar i sin strid mot ödet.
Men för öfrigt är hon lugn och nästan kallblodig, derför att
hon egentligen aldrig älskat och således icke heller haft några
ömmare intressen, som stått på spel. Verkligheten omkring henne
har varit så ful, och hennes renhet och kyla ställa henne så
objektiv mot allt, som omgifver henne, att hon i allmänhet känner
sig hvarken sympatisk eller antipàtisk. Diktaren har återgifvit
hennes karaktärs monotona enkelhet, derigenom att han gjort henne
torrt vetenskaplig och logiskt orädd, så som den är det, hvilken
ingenting har att förlora men allt att vinna.
N|gon helgjuten bild lyckades icke fru Winter-Hjelm att
åstadkomma, och det torde också vara svårt att af denna
skizze-rade karaktär skapa en sådan utan att af egen fatabur tillsätta
åtskilliga kompletterande drag. Ett störande intryck gjorde hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
