Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546 teaterbref.
ett. Derigenom fingo också hans många frierier en naturlig
förklaring. Hvarför skulle han icke offra allt på sitt eget altare? Det
är ju verldens bästa, republikens räddning, han verkar för, när
lian främjar sina egna ändamål. I sista scenen, när allt ramlar,
slokade hr Fredriksson, och hans sortie, som gjordes förträffligt och
aldrig underlät att framkalla mycken munterhet, visade en
förkrossad syndare. Hr Reimers deremot föraktar hela denna enfaldiga
socken, som stöter ut honom ur sin krets. Han håller tal ända
in i det sista, han stiger icke ned från sin piedestal, han är och
blir den store männen, som kan trotsa en verlds hån, om det
behöfdes.
Spelas denna roll så som hr Reimers gjorde, så naivt, med
en sådan öfvertygelse om den egna vigten och betydelsen, blir
den mycket svår att förstå. Spelas den gröfre, är den myckei
lätt, och publiken är ense med sig sjelf, att denna skamlösa
lumpenhet förtjenar allt straff, den kan få. Men med ^den naiva
sjelfförgudningen inkommer med det samma ett försonande
element, som gör rollen huriioristisk och publiken vet icke längre,
hvad den vill. För de mera utvecklade åskådarne blir
konstnjutningen oskattbar, men för flertalet, som icke förstår sig på en så
invecklad och sammansatt känsla som medlidande och indignation
på samma gång, blir bilden grumlig och utan bestämd färg. Det
var kanske till en del derför som publiken icke förstod hr Reimers.
Hr Reimers* härvaro har i bjert belysning framstält en
mycket stor brist hos vår skådebana, en brist, som många af våra
yngre skådespelare säkert känna och i framtiden, när modet och
krafterna växa, också nog skola försöka afhjelpa. Det ligger
nämligen något kärft och kyligt öfver våra dramatiska framställningar,
man beundrar ofta skådespelaren, men man tror aldrig på honom.
Det blir ingen illusion, en teaterafton blir aldrig ett minne, till
hvilket man kan återvända med hjertlig glädje. I de komiska
rollerna fins det ingen fryntlighet, i de tragiska intet lifsdjupt
allvar. Det felas oss älskvärdhet, mensklighet, usel eller ädel, det
felas oss det innerliga, som fans hos Johannes Brun och hr
Reimers och som icke vinnes utan full hängifvenhet åt rollen.
Hellen Lindgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
