Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Literaturbref från Norge.
Det märkligaste arbete inom vår literatur, som har sett dagen
efter mitt förra bref till Ny Svensk Tidskrift, är utaii jämförelse
Henrik Ibsens En Folkefjende. I literärt hänseende är det mindre
märkligt än flera af Ibsens tidigare arbeten. Det betecknar icke,
såsom Brand och De unges Förbund på sin tid gjorde,
framträdandet af en ny konståskådning och det representerar icke såsom
Et Dukkehjem och Gengangere höjdpunkten af en literär riktning.
Det får intresse i synnerhet genom den inblick det lemnar i
Ibsens tankegång. Aldrig har han nämligen på en gång lemnat så
mycket af sin personlighet, aldrig har han lagt sina tankar och
känslor så klart i dagen, aldrig har författandet varit honom en
så rent personlig angelägenhet.
Orsaken härtill är väl närmast, att stycket är ett själfförsvar
och ett svar på tilltal. Eljest plägar icke kritikens och
allmänhetens hållning gent emot en författare inspirera honom till nya
arbeten, allra minst när den är afvisande eller reserverad, såsom
fallet var vid Et Dukkehjem och Gengangere. Men just denna
publikens hållning har utöfvat stort inflytande på Ibsens senaste
produktion. Han har förstått att draga nytta af motståndet •— icke
så att han fallit undan derför, utan på det sättet, att han upptagit
dess invändningar och gjort dem till ämnen för nya arbeten.
Enhvar, som följt striden om Et Dukkehjem, förstod, att Gengangere
var författarens inlaga i denna strid. Från åtskilliga håll
protesterades i äktenskapets namn mot det förra arbetet. Att en hustru
öfvergaf sin man, kunde aldrig vafra riktigt, sade man, och ännu
mindre riktigt var det, att hon öfvergaf sina barn. Nå väl,
svarade Ibsen, låt hustrun stanna hos sin man, till och med om han
än är aldrig så dålig — hvilka följder skall då detta få? Skola
dessa följder vara att föredraga framför en skilsmessa? Kan en
uppfattning, som har dylika följder, vara sund och god? Visa icke
tvärtom följderna tydligt nog, att denna uppfattning härflyter från
en osund och skadlig källa? I Gjengangere framstälde Ibsen dessa
frågor, och allmänhetens svar blef såsom bekant en häftig
indignation, som vände sig icke blott mot stycket utan ock emot för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
