Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liter aturbref från norge.
55 I
komma dylika inkast har Ibsen icke gifvit sig tid. Han har blott
velat framställa sin uppfattning af samhället i hela dess
följdriktighet utan hänsyn till de invändningar, som deremot kunna göras.
Derför har han gjort d:r Stockmanns motståndare vid folkmötet
så obetydliga och deras argumenter så intetsägande. D:r
Stock-mann och han ensam skulle hafva ordet. Han har ej ens gifvit
sig tid till att bevisa d:r Stockmans rätt att kalla sig en
förpostkämpe för de unga sanningar, som ännu äro för nyfödda i
medvetandets verld, för att hafva vunnit flertalet för sig. De
sanningar, för hvilka doktorn kämpar, äro ju alls icke så nya. Om han
har rätt i sin hypotes om sanningarnas korta lifstid, så hafva de,
som han tror sig upptäcka, redan nått den kritiska åldern, och
om det är sanningens nyhet, som gör dess förespråkare till en
cförpostkämpe», så kan d:r Stockmann omöjligen ft sig tillagd en
så ärofull benämning. Men hvad gör det, att d:r Stockmann icke
har rätt att kalla sig en förpostkämpe? Ibsen vet med sig själf,
att författaren till Et Dukkehjem och Getigangcre har rätt dertill
— och det har i detta fall varit för honom nog.
Då nu samhället är så uselt och föraktligt, återstår för
individen endast att sönderslita alla de band, som binda honom. Först
i isoleringen åtèrfinner personligheten sig själf; först när individen
står ensam, är han stark och fri. Samhället slappar och
demoraliserar, blott ensamheten kan skapa personligheter. Det ljuder i
detta en återklang af Rousseaus gamla lära om naturtillståndets
företräde. Rousseau ville också föra menniskorna ut i ensamheten,
tillbaka till naturen och friheten. Den förkärlek, som Ibsen
tidigare hyste för högslätterna (cVidderne»), är i detta hänseende
mycket betecknande. Höglandet ligger utanför och ofvanför det
menskliga samhället. Der är menniskan icke bunden af
konside-rationerna och fegheten. Derföre blifver höglandet Ibsens symbol
för flykten från samhällets uselhel mot cmålet för personlighetens
verksamhet», och derföre förde han i sina tidigare arbeten alltid
sina hjältar upp på högslätterna. Deruppe stod hjälten i den
märkvärdiga dikt, som fått sitt namn af Vidderne, och såg alla de
band brista, som bundo honom vid lifvet nere i dalen,
clåglands-lifvet», såsom han kallar det, och då nu det sista bandet blifvit
sprängdt, lät Ibsen honom utbrista:
iNu er jeg staalsat, jeg fi? Ig er det bud\
som byder i höjden at v andre.
Mit lavlandsliv har jeg levet ud,
heroppe paa vidden, er frihed og Gud\
der ne de famler de andre.*
I dessa ord, med hvilka Paa Vidderne slutas, har man ju i
själfva verket redan den tanke uttalalad, hvarmed En Folkefjendc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
