Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liter aturbref från norge. 55 I
slutar, denna äkta Ibsenska tanke, att den starkaste mannen är
han, som står mest allena. Ut från låglandslifvet upp på
högslätten föres ju också Falk i slutet af Kjærlighedens Komedie, dit
jipp vill ju Brand föra bygdens folk, der hamnar han själf till sist,
och der tillbringar slutligen Per Gynt den betydelsefullaste och
intressantaste perioden af sitt lif. Mycket betecknande för Ibsens
förhållande till Rousseaus naturevangelium är ändtligen d:r
Stock-manns replik: «Om jag blott visste, hvar det funnes en urskog
eller en liten söderhafsö att få köpa för billigt pris».
Detta förklarar det egendomliga sätt, hvarpå både En
Folke-fjcndc och Ibsens föregående skådespel äro anlagda. Gången i det
ena Ibsenska skådespelet liknar alltid gången i det andra och är
derjämte högligen olik det konventionella sättet att genomföra en
handling. Fastän Ibsen i sina nyare dramer har uppgifvit sin
gamla symbol, höglandet, är dock hans sätt att gå till väga ännu
detsamma. Hans uppgift är allt jämt att föra styckets
hufvudper-son från ett harmoniskt, med skick och bruk enligt lif i samhällets
sköte till en lösslitning från samhället; hans stycken äro varierade
framställningar af den oafhängiga personlighetens genesis. Derföre
boija alltid Ibsens skådespel mycket harmoniskt, i expositionen
ligga ännu mötsatserna och slumra under* en leende yta. Under
styckets fortgång utvecklas de, de spännas och stramas, till dess
att det slutar med en brytning. Det originala i detta slags
anläggning ligger i två omständigheter. Först och främst är det
nästan aldrig två personligheter, som stå emot hvarandra, såsom i
de flesta andra stycken. Det är nästan alltid en mot många, och
till och med när striden är en strid emellan två, såsom den,
hvilken föres emellan fru Helmer och hennes man eller emellan fru
Alving och pastor Manders, är den ena dock alltid ett slags
de-mos, som bakom sig har en kompakt majoritet af liktänkande.
För det andra är det själfva brytningen, som är karakteristisk.
Antingen öfvergifver hjälten i ett Ibsenskt skådespel sin omgifning
eller öfvergifves han af denna. I begge fallen blifver slutet
isolering. Utom de förut nämda exemplen af symbolisk art skall jag
här endast erinra om konsul Bernicks ställning i slutet af
Samfundets Stötter, om Noras i Et Dukkehjem och fru Alvings i
Gen-gangere. D:r Stockmann genomgår samma utveckling och slutar
på samma sätt. I första akten finnes icke en enda verklig
dissonans; doktorn är en lycklig och välvillig man,.som tänker på allt
annat än att föra krig emot samhället; han tror alla om godt och
känner sig utomordentligt väl i sin omgifning. Men derpå
framlägger han sina undersökningar om badortens osundhet, och de
erfarenheter, som han nu gör, föra honom steg för steg bort från
samhället, till dess han står med alla emot sig, själf ensam mot
alla. Det är icke en enda punkt i denna lång* utveckling, som
ej är klart och slående framstäld. Det hela är ett förträöligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
