- Project Runeberg -  Ny Svensk Tidskrift / 1883 /
632

(1880-1890) Author: Axel Nikolaus Lundström, Adolf Lindgren, Karl Reinhold Geijer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

632

literatur.

Förf. utgår från det obestridliga faktum, att enstafvigt ord,
uttaladt ensamt, är stark stafvelse (Regel 1), men att det, ingående
i satser, kan behålla eller förlora denna styrka, hvilket sker enligt
lagar, som det just är bokens uppgift att formulera. Förf.
observerar då först:

Regel 2. Verkan af de nästomgifvande stafvelsernas styrka
eller svaghet. (Detta kapitel spar jag så länge.) Därnäst kommer:
Reg.. 3—4. Verkan af »öfverstyrka» (fÖrf:s term för logisk
accent). Denna verkan uttömmes i de två reglerna, att enstafvigt
ord, som har ©tvifvelaktig öfverstyrka, kan aldrig försvagas, och att
öfverstarka stafvelser nedsätta rytmiska värdet hos de näst
angränsande stafvelserna. Båda satserna finner jag oangripliga, formaliter
äfvenså det lilla tillägget, att öfverstark stafvelse >kan under ingen
förevändning språkriktigt nyttjas till svag taktdel»; ehuru det
förefaller af exemplet, som om förf. på samma gång ville neka att i
vers en svag taktdel tillfälligtvis kan förvandlas till stark, såsom
dock faktiskt mycket ofta är fallet i den jambiska versens början,
där skalderna ej sällan sätta en trokä i st. f. jamb (det må
anmärkas att t. ex. E. von der Recke, Principerne for den danske
Vers-kunst, anser detta rent af höra till versens skönheter, särskildt
blankversens, hvars annars olidliga enformighet därigenom afbrytes).
Jfr sid. 150.*)

Reg. 5. Verkan af »öfveruppdrag» vill enl. förf. säga, att
annars svagt enstafvigt ord blir starkt, när det står både för sig
själft och för underförstådda. Säger jag: »min häst vann», så blir
väl oftast »min» obetonadt, men säger jag blott *min vann», så får
»min» tonen genom öfveruppdrag. I allmänhet är nog detta
riktigt, dock känner jag mig ej öfvertygad, när det gäller
prepositioner: »En börs med mynt /», uttalar förf. med ton vigt på »i»,
men jag tror snarare att vanliga uttalet låter detta »i» vara
obetonadt, och att således det af förf. såsom orent stämplade rimmet

Der är hvar torpare rik som en Carnegie,
Der äter boskapen färsk spenat med ägg i

är alldeles formfulländadt

Reg. 6. Den förstärkande verkan af oväntad ordföljd är
likaledes oftast ostridig, dock undras om ett attribut alltid blir
be-rördt däraf. »Min bror» och »bror min» uttalas väl vanligen båda
med alldeles lika fullständig saknad af betoning på ordet »min».

I min är 1872 utgifna gradualafh.: Försök till öfvers, från Charles
(TOrleans etc.y där jag inledningsvis redogjort för de rytmiska principer,
hvarefter jag behandlat den svenska versen, har jag bl. a. framhållit
och med exempel belyst här ofvan omtalade företeelse — s. 22—23.

Utg;s anm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 19 11:15:55 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nysvtidskr/1883/0638.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free