- Project Runeberg -  Ny Svensk Tidskrift / 1884 /
24

(1880-1890) Author: Axel Nikolaus Lundström, Adolf Lindgren, Karl Reinhold Geijer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

24 SEGERSVÄRDET.



och skapat en bättre, då skall ingen heta träl och ingen
skymfas som lågättad>.

Flyktingarne fortsatte sin väg, som för gudarnes ögon
doldes i töcken. Ur dimmorna förnummos gny och tjut och
skymtade tätnande skepnader af varghundsjettar, som sam-
lades bakom de bortdragandes rygg. Gudarne insågo, att
förföljelse var fåfäng; de vände sina hästar om och redo
sorgsne till Åsgård.

IV.

Under fimbulvintern.

Med Ivaldesönernes borttåg ur Alfhem började den förste
fimbulvintern. Den andre skall komma, när Ragnarök stundar.

Långt bortom den yttersta bygden i Jotunhen, långt
bortom frostresarnes fjellverld ligger ett af vintertrotsande
furor bevuxet dalstråk, Ulfdalarne, och deri en sjö, som kallas
Ulfsjön.

Tre män kommo till Ulfdalarne, fälde trän och timrade
sal och smedja på Ulfsjöns strand. Skogen, som hitintills
varit ljudlös, när stormen hvilade eller ulfvarne tego, gaf nu
ofta genljud af hammarslag och af en sång, en underlig, däm-
pad och dyster, som fylde sjelfva vilddjurens hjertan med
ängslan och mer än den värsta frostnatt kom dem att skälfva
af köld under sina pelsar.

Dag efter dag genom månader och år ljöd den ena eller
andra tiden på dygnet denna rysliga galdersång bort öfver
frostresarnes berg, Mörkvedens skogsbälten, jettebygdens klipp-
dälder, Elivågor, Alfhem och Midgärd, och trängde, föga
mattad af vidderna, hvilka han med tunga vingslag genom-
skred, hän öfver Åsgård och fylde rymderna kring Lidskälf.
med ve. Der de dofva tonerna dallrade, tätnade luften af
yrande snöflingor eller stridt störtande hagel. Mödosamt letade
sig solvagnens och den tidmätande månens strålar väg genom
de disiga djupen. Oden lyssnade från Lidskälf och förnam,
att sången kom ur det nordligaste fjerran, der himmelens rand
och jordens närmas. Han sände sina kloka korpar att speja.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 19 14:09:44 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nysvtidskr/1884/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free