Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATUR. 87
Och när han i Tribuna degli Uffizi ser bredvid hvarandra de
båda statyerna Afrodite och Sliparen, så gör han dem till föremål
för en lika varmt känd som fint tänkt studie, hvars innersta syft-
ning blir klar i följande slutsrofer:
Stig ned, du konstens Afrodite,
Från din förnäma marmorhöjd,
Låt stenen mjukna kring ett hjerta,
Som känner mensklig sorg och fröjd!
Sänk dig med kärlek till din broder
Att mildra ödets hårda band,
Att torka svetten ur hans panna
Och vrida dolken ur hans hand!»
Man jämföre innehållet i dessa strofer med det slags sorglösa och
icke så litet epikureiska skönhetsdyrkan, som i skaldens ungdom
tagit uttryck t. ex. i den lilla yppiga dikten om «Creolskan> «som
slipper att tänka på stort och smått och som icke har någon an-
nan uppgift i lifvet än den «att vara till och vara skön», — och
sedan med det stolta, förnäma och kyliga «Noli me tangere>, hvar-
med hans sonnettsamling inleddes, och hvari det bland annat heter:
«Min fantasi dig bjerta lekverk sänder,
Meri känslans helgedom hålls aldrig fal» —;
och denna jämförelse skall måhända bättre än någonting annat
gifva en full och lefvande föreställning om skaldens tillryggalagda
utvecklingsgång, på samma gång som den är egnad att förläna en
ipblick i hvad det egentligen är för en kraft som i det allra in-
nersta af hans själslif verkat och åstadkommit denna rika utveck-
ling, som gjort, att hans känsla under årens lopp blifvit alt mer
och mer, så till sägandes, förandligad, och att det särskildt ur hans
sista nu föreliggande dikter likasom väller emot oss en mäktig
ström af ett lika varmt och djupt som manligt högstämdt känslo-
lif, — någonting som hans ungdomsdikter och sonnetter "näppe-
ligen gifvit tillräcklig anledning att vänta. Man finner lätt, att
denna omständighet i främsta rummet beror och betingas däraf,
att han själf gått i lifvets allvarligaste skola, att han kämpat och
lidit, men också gått ur profvet luttrad och härdad, att hans egna
sorger och själsstrider skärpt hans blick och värmt hans känsla för
andras och sålunda hos honom utvecklat denna förmåga af på
samma gång allsidig och innerlig sympati med alt mänskligt lif,
hvars lösen af ålder lyder: homo sum, nikil humanum a me alienum
put. Och man märker alt detta fullt ut lika bra, ehuru Carl
Snoilsky, i dag som i går, är mycket för stolt för att skräfla om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
