Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULLITERATUR. 167
bete »Marianne>, och kort därpå offentliggjordes såsom följetong i
en tidning ett annat arbete af henne »Höststormar» I båda visade
hon en skarp iakttagelseförmåga och en ganska god psykologisk
blick. Hon har nu vågat sig på ett större arbete, en roman, som
väl röjer samma förtjänster som hennes föregående arbeten, men
ock samma brister, mera tydligt framträdande, eftersom detta arbete
är större, ja, i den grad, att förevarande roman är fullständigt
misslyckad. ’ Då de öfriga af våra yngre prosaförfattare ännu ej
vågat sig på något större arbete, utan ännu syssla med studier,
skizzer o. s. v., torde detta arbete lära dem att undvika vissa stö-
testenar och öfvervinna vissa svårigheter, hvilka de hafva en allmän
tendens att förbise och undervärdera. Det finnes nåmligen hos dem
en stor benägenhet att förbise alt hvad komposition heter, och
detta har i »Vårstormar» svårligen hämnat sig. Det är väl sant att
den nyare romanskrifningen ej fattar kompositionens lagar på sam-
ma sätt som en äldre gjorde, men sådana finnas dock. Den fysi-.
ologiskt psykologiska romanen, såsom till ex. Zolas eller J. P.
Jakobsens, tager en personlighet med vissa gifna anlag, hvilka på-
verkade af olika omgifningar, utveckla sig på ett eller annat sätt.
Zola har väl flere personer, hvilkas utveckling följes, men de röra
sig dock kring en person såsom deras och romanens medelpunkt.
Jakobsen har endast en; alla andra träda endast fram då de för
hufvudpersonens skull behöfvas och försvinna därpå. Men denna
romanart får därigenom i alla fall helhet, en genomgående röd tråd,
som sammanbinder taflorna. >»Vårstormar»> har ej mindre än fyra
hufvudpersoner, som hvar för sig göra lika anspråk på intresse och ej
vidare inverka på hvarandras utveckling. De två af dessa lämnas
midt i boken, och en af de återstående kommer först fram i dess
slut. Vidare tecknar förf. med samma utförlighet, ofta minutiöst som
en inventarieförteckning, lika väl rena bipersoner som hufvudper-
sonerna, och dessa skildringar förekomma ofta på mycket olämp-
liga ställen, midt under lifliga handlingar t. ex. Men detta oaktadt
får man ändå aldrig rätt på hufvudpersonernas lynnen, det finnes
ingen lagbundenhet i deras utveckling utan den är helt nyckfull.
Det är dock den främsta fordran på romaner af denna art, att
man redan i romanens böjan får tämligen klart för sig de utmär-
kande dragen i hufvudpersonens karaktär och’ att förf. genom
därför väl valda episoder låter denna utvecklas med påtaglig san-
ning inför våra ögon. Det är ej nog att »teckna efter naturen»,
skildra verkligheten», som det heter, utan en förf. måste äfven
låta stoffet genomträngas, ordnas och genomarbetas af ett konst-
närligt sinne, om han har något. En förslappande tendens att
förbise detta kan man skönja äfven hos danska och norska förff.
Kiellands »Gift> t. ex. är just genom sin brist på komposition
underlägsen hans öfriga arbeten, åtminstone betraktadt som konst-
verk. Den behöfde icke sakna någon enda af de förtjänster den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
