Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDMONDO DE AMICIS. 207
trampar under fötterna förnuft, smak, naturlig känsla och
sanring. Och på ett bestämdt ställe ropar man till honom,
i det man sliter sig lös: «Nej, Hugo! Jag följer dig icke»; —
och man låter honom ensam flygta vidare. Hvart tog han
vägen? Har han fallit? . . . . Ah, se der är han, — der uppe
på höjden, med pannan förgyld af solen! Han har segrat, och
han har rätts. — För öfrigt skildrar De Amicis med mycken hu-
mor sitt besök hos den store mannen, — huru han med hjertklapp-
ning går till skaldens bostad, men måste uppskjuta besöket till
aftonen, och då han till sist bland en del personer ser Hugo
komma i sin närhet och slå sig ned hos honom, och han nu
ändtligen, ändtligen skall få säga honom allt, hvad han har
på sitt hjerta, så frågar han honom ... . om han varit på
ex positionen.
Ett annat besök, hos Manzoni, framställer De Amicis i
«Pagine sparsea. För De Amnicis är och förblir Manzoni den
störste man och skald, och från barndomen har han i denne
sett idealet af en italiensk patriot. Då han nu som ung officer
besöker honom i Milano och första gången ser Manzoni komma
in genom dörren, brister han i gråt. Af denna anledning ber
De Amicis sina läsare och kritiker om ursäkt. Han säger,
att de beskylla honom för allt för stor lätthet att gråta; men
nu, vid detta tillfälle, «varen rättvisa», beder han, «medgifven,
att jag åtminstone dexxa gång hade anledning att bli rörd;
tillstån, att också I skulle ha känt en lätt bäfvan i halsen;
och då skall jag taga mod till mig och säga, att jag, lång
som en grenadier, med min släpsabel och mina granna epå-
letter, jag skyndade honom till mötes, grep hans hand och
utbröt i en så plötslig, så våldsam och så högljudd gråt, att
om någon af mina soldater, hvilken som helst, hade gjort det
samma, så skulle det vid jemförelse ha förefallit som barnskrik.>
Då de sedan gå ut och promenera i trädgården, säger De
Amicis: «Jag kommer i håg, att jag var generad af att röra
benen, att jag stupade öfver sabeln, att jag talade tafatt, att
jag gjorde de dummaste frågor; och då jag nu stod honom
så nära, att jag nästan rörde honom med armbågen, skämdes
jag på ett besynnerligt sätt öfver att vara nära på ett helt
hufvud längre än han, och jag försökte göra mig liten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
