Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGNORINA GIOVENTU. . 315
«Och nu?» /
eSitter jag i en qvaf advokatstuga, skrifver från bittida till sent
och går ofta på utmätningsförrättningara, svarade skrifvaren och lät
hufvudet sjunka mot bröstet.
«Men hvad tänker du hädanefter göra?»
Kopisten betraktade henne med trånfulla blickar. Plötsligen
kastade han sig på knä framför henne, sträckte ut händerna och
ropade med stark lidelsefull röst: «Älska dig!»
Den brokiga solfjädern i tärnans hand sprang upp med blixtens
hastighet och dolde ett ögonblick hennes fagra ansigte för kopisten.
På solfjädern tedde sig bilden af ett tjusande vårlandskap, så konst-
närligt utförd, att den fullkomligt liknade verkligheten, ja till och
med öfverträffade denna i formernas harmoniska skönhet och färgernas
lysande prakt. De särskilda trädgrupperna framträdde så plastiskt, att
man tyckte sig höra det sakta suset i deras kronor och prasslet i deras
späda löfverk; vid deras fot gnistrade daggdroppar på den yppiga
gräsmattan, i primulornas nickande gyllene kalkar; öfver glatta
brokiga kiselstenar hoppade en munter bäck ned i dalen; morgon-
dimman lekte kring tall och björk och svepte sig kring de fantas-
tiskt formade klippornas sidor; i ett försvinnande rosigt fjerran
höjde sig solens glödande skifva öfver horisonten. — Med beun-
dran och häpnad stirrade skrifvaren på detta herrliga landskap.
Han tyckte att solfjäderns perlmoinfattning bildade en fantastisk
port till detsamma, att den älskliga tärnan med den ljusröda sol-
fjädern huldrikt utsträckte händerna mot honom från bilden,
att han steg upp och i outsäglig hänryckning föll i hennes famn,
i trädens skugga, bland de doftande blommorna, vid den uppgå-
ende solens strålar ...
Hallå! Han kände ett lätt slag på armen. Han befann sig
åter i grottan och framför honom stod jungfrun och klappade honom
på axeln med solfjädern. Leende sade hon: «Älska mig?! Ack,
det är redan för sent, herr skrifvare. För den rena "kärleken
passar du ej mer. Du är ej mer skön: dina lemmar hafva för-
lorat sin spänstighet, din ande sin friskhet, din röst sin silfverklang,
dina ögon äro skumma, ditt hår tunt. Du passar ej mer för kär-
leken, herr skrifvare. Och se! jag, din ungdom, är ej mera en
skön verklighet, jag är en tom dröm, en fiktion af en menniska
som under en karnevalsnatt kommit att tänka på sin förlorade
ungdom och fäst detta diadem på min panna samt hängt detta
fitterverk, en skapelse af hennes egen sjukliga fantasi, kring mina
lemmar, jag är blott en mask. Se på denna lysande solfjäder, på
den fuktiga glansen i dessa ögon — jag är signorina Gioventu,
min herre, signorina Gioventu. Addio!»
Hon bugade sig skämtsamt och försvann, skuttande som en
hind, i det brokiga stimmet af masker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
