Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF III:S SISTA REGERINGSTID. ’ 415
annan än dessa samtidas, om han ock stundom varit af en
annan tanke än sin konung i frågor af så väl större som
mindre vigt. Han har säkerligen icke trott sig därigenom
träda den historiska sanningen för nära eller felat i upprik-
tighet. Ty på sin tillgifvenhet för sin konung har han ej
blott i ord, men i handling gifvit otvetydiga bevis; och efter
konungens död förblef denna känsla, för att använda ett ut-
tryck af en bland hans närmaste, «helgad i hans hjärta».
Armfelt brukades aldrig af Gustaf III i administrativa
ärenden; hans bristande ordningssinne gjorde honom därtill
föga lämplig och det vitnar om konungens äfven eljes visade
goda urskiljning vid valet af folk, att han icke velat använda
sin gunstling till både likt och olikt. Däremot tog denne, som
bekant, en verksam och lysande del i ryska kriget, ehuru han
äfven där ej kunde vara sina motståridare till lags, emedan
han var tapper och slogs sä oförsigtigt, att fienden fick stryk,
något som af den tidens «patrioter» icke alls ansågs som pa-
triotiskt. Så betecknas af Oxenstierna hans hastiga fram-
ryckande öfver gränsen såsom egalenskaper», hans stridslust
såsom begär att eförhäfva sig» och mera dylikt i samma
anda. En annan samtida, Tornerhjelm, har dock lätit honom
bättre rättvisa vederfaras, i det han karaktäriserat Armfelt
såsom krigare så, att «med geniets blick för det stora, orien-
terade han sig snart, likväl alltid under inbrott af ett mod,
som kunnat vara tamares. Själf har Armfelt uppfattat sin
ställning som krigare på det högstämda sätt, som förmodligen
lifvar hvarje rättskaffens stridsman, och åtminstone en gäng
har han varit fullt värdig sin ädla maka, när han, medan
trupperna bröto upp från Lappträsk den 11 juni 1788, till-
skref henne dessa vackra ord: «Skulle jag glömma dig och
mina barn för att med frimodighet gå faran till mötes, så
skedde det aldrig. Nej, min vän, jag behöfver ej glömma
något: tvärtom, jag kommer ihäg dig, dem, mina skyldighe-
ter mot kung och fädernesland och äran. Det må sedan hända
hvad ödet förelagt>.
Dylika ord äro vältaligare än långa haranger: sprungna
omedelbart från ett ädelt sinne vittna de, liksom mångfaldiga
andra, om ett hjärtelag, hvilket” trots tillfälliga irringar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
