- Project Runeberg -  Ny Svensk Tidskrift / 1884 /
507

(1880-1890) Author: Axel Nikolaus Lundström, Adolf Lindgren, Karl Reinhold Geijer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GLÖMD. 507

hed

njöt sina gladaste stunder. Mellan den tolfårige gossen från port-
kammaren och den unga kvinnan i femte våningen rådde sedan
lång tid ett slags vänskap. Hon var så ensam och hade stundom
behof af sällskap, och han hade många syskon i den trånga kam-
: maren och ville emellanåt samla sig i lugn, och då kom han upp
och knackade på dörren hos fröken Laura, när han visste, att hon
var hemma. I början hade han blygt frågat, om hon hade några
ärenden att låta honom uträtta — deras första bekantskap förskref
sig nämligen från den tid, då han hade börjat att göra henne nå-
gra små tjänster — och om hon nu svarade ett vänligt: >»Nej
tack, Willis, stod han ändock gärna kvar och såg på, huru blom-
mor växte fram på porslinet eller små amoriner med skälmska
blickar fladdrade omkring på solfjädrarne. Vanligen stälde Laura
några vänliga frågor till honom och den tydliga beundran, som
han visade för hennes målning, roade henne. Så småningom bör-
jade han tala med henne om sina barnsliga framtidsplaner och för-
hoppningar. Han ville blifva målare — och så gaf hon skämtande
en dag åt honom en bit papper och en blyerts.

«Du får teckna försts — sade hon leende.

»Får jag teckna?» sade han med nästan andlös ifver, i det
. hån störtade sig öfver pennan och papperet. Han satte sig där
och tecknade.

Efter den dagen kom han alt oftare upp i Lauras ljusa luftiga
rum. Ja, hvarje ledig stund, som stod till hans förfogande, kom
han för att rita. Och hvad tecknade han? Alt som föll i hans
ögon, från antikhufvudena, som prydde väggarna, till krukväxterna
på blomsterbordet. Men först och sist tecknade han Laura $jälf,
där hon satt lutad öfver sitt arbete med sitt frimodiga leende, sin
fina uppnäsa och håret, som i vågigt själfsvåld hängde ned mot
ögonbrynen.

Ja, det gick icke så bra i början, men han öfvade sig och
gjorde framsteg — stora framsteg, som förvånade och gladde Laura.
Hon intresserade sig mer och mer för sin lärjunge. Willi å sin
sida såg med beundran upp till Laura och älskade henne. Hon
var hans tanke under arbetet, hans tillflykt då det var slut. I detta
rum fyra trappor upp tillbragte han hvarje ledig stund och hans
lediga stunder blefvo alt flera, ty hoppet att få vara hos Laura
gåfvo hans steg skyndsamhet, då han gick ärenden, och det var
hans vanliga arbete för dagen. Penna och ritstift blefvo honom
alt kärare. Den unga kvinnan anade snart i honom en blifvande
konstnär, och genom hennes försorg kom han in i den så kallade
«principen», målarskolans nu mera indragna lägsta afdelning.

Men Willi kunde ej ensamt få egna sig åt studier, han måste
arbeta för att förtjäna sitt bröd. Han retoucherade fotografier, och
som den mörka portkammaren lemnade otillräcklig dager, tillät
Laura honom att arbeta i hennes rum.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 19 14:09:44 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nysvtidskr/1884/0513.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free