Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK DRAMATIK. 545
temat i bägge är konstnärsandens förhållande till hvardagsmänni-
skorna, det är frågan om i hvad mån konvenansen och plikterna
mot andra människor få trycka och binda en ideelt anlagd själ i
dess själfutveckling, med ett ord striden mellan människans plikter
mot sin egen personlighet och mot sina medmänniskor, hvilken
strid ju i alla fall blir en kollision mellan olika plikter mot en
själf. Skådespelerskan är en ung hänförande kvinna, som aldrig
ägt far, mor eller hem, ett barnhusbarn hvilket såsom barn kom-
mit att medfölja en lindansartrupp, därefter såsom ung flicka gått
in vid teatern och brinner af hänförelse för sin konst; ja hon är
så med lif och själ skådespelerska, att hon nära nog tappat bort
sig själf och alltid spelar en eller annan roll. Då hon uppmanas
att vara sig själf, svarar hon: «Mig själf? Hvem är det? Är det
Ester Larson? Jag har aldrig spelat Ester Larson och jag känner
ingen sådan persom. Kort därpå modifierar hon sitt yttrande:
«Jag spelar rättare sagdt aldrig någon roll, ty i hvarje roll jag
någonsin spelat har jag alltid varit mig själf, men jag har själf
lika många skiftningar som Ester Larson utfört roller.» Men hon
känner djupt flärden och tomheten i sitt lif, det ödsliga i att aldrig
kunna vara sig själf. Och därför, när hon i sin kärlek till Helge
finner hos sig en egen stor, stark och mäktig känsla, då hänger hon
äfven fast vid denna med hela sin själ, här är hon sig själf: chär
behöfver jag inte slita ut min själ med känslor, som andra diktat;
här får jag dikta själf och lefva mitt eget lif» Hon kan ej afstå
från sin kärlek och icke häller från sin konst, och då hon måste
lofva sin fästman att afstå från teatern för att blott lefva för ho-
nom, så för hon honom bakom ljuset, ger väl löftet, men förnyar
på samma gång i hemlighet sitt engagement, utan medvetande om
det falska och dubbla häri. Med sådana förutsättningar kommer
hon utan kännedom om konvenans och comme-il-faut, utan ut-
präglade begrepp om sant och falskt, en skådespelerska i hvarje
tum, vacker och kokett, men med en stor, stark och sann känsla, in
i sin fästmans familj, som är tillskuren comme-il-faut och med heder-
liga och allvarliga grundsatser. Man förstår henne ej, herrarne
beundra henne, men fruntimren upptäcka snart med denna af
afundsjuka och slägtkärlek skärpta blick, som författarinnan väl
tecknar, hennes svaga sidor, hennes koketteri och dubbelhet, som
för dem endast är falskbet, och då de ändligen fått öppna fäst-
mannens ögon och han ser att hon fört äfven honom bakom ljuset,
då bryter han med henne. Tyngdpunkten är emellertid lagd på
skildringen af hennes karaktär samt den förvirring hon, halft na-
turbarn, halft utstuderad och raffinerad kokett, åstadkommer i den
värld, där det fins regler för det passande, som omfatta alt. Mindre
utförd är däremot kollisionen mellan hennes hängifvenhet för sitt
yrke och hennes kärlek, och nästan alls icke är betonad den man-
liga egoism, som gör, att fästmannen vill tvinga henne från hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
