Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
« VID BRASAN. | 617
ANNA.
Du lofvade ju att inte bli häftig, — men du kommer
alltid i eld och lågor.
CARL, (rör häftigt i brasan med eld-
gaffeln.)
Eld och lågor! Eld och lågor! Ja, det tror jag nog...
Men det är väl också en gräns för hvad man kan stå ut med
att höra. — När du säger mig midt i synen, att du är led
vid vårt giftermål, att du önskar mig, der pepparn växer,
Oo
så ....
ANNA.
Har jag sagt det?
CARL.
Det var meningen med dina ord. Du må väl inte tro
mig vara ett sådant får, att jag inte begriper, när man talar
svenska till mig och rent ut säger, att man vill vara mig qvitt?
ANNA.
Men det är ju tvärtom dig, jag längtar efter!
CARL
Jaså, är det mig? Har jag varit borta? Är jag nånsin
borta? Går jag på «Sällskapet»? Sitter jag på krogarne? Hur
många aftnar i månaden är jag borta från mitt hem?
ANNA.
Åh nej, du sitter nog hemma, men det är likväl inte så,
som om det var du sjelf. Du är inte längre som i gamla
dagar. Du är aldrig glad mera.
CARL.
Jag har inte tid att vara glad.
ANNA.
Då vi var förlofvade, arbetade du lika mycket som nu.
Du hade till och med extra arbete för att förtjena något till
vår bosättning, men då var du alltid glad. Jag mins nog,
huru du kom stormande uppför trappan om aftnarne, och
huru vi kunde skratta tillsammans, ibland äfven åt rakt in-
genting.
CARL.
Vi var barn den gången; nu ha vi blifvit gamla, förstån-
diga menniskor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
