Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
628 MAKART.
Troget, ärligt naturstudium har aldrig varit så högt upp-
skattadt i konsten som nu. Man ursäktar gerna en eller
annan svaghet i ett konstverk, blott dess upphofsman visar
den goda egenskapen, att han vågar återgifva naturen i all
dess enkelhet, precis sådan han ser den.
Men ställ denna fordran på Makart, och han skall ej
bestå profvet. Ty om natur blir ej mycket tal. då hans
namn nämnes, ej heller om en trogen framställning af det
okonstladt enkla, som möter. vår blick ute i lifvet, och som
är hundra gånger vackrare än den med största konstfärdighet
arrangerade tafla, der just detta enda — natur — saknas.
Österrikiska pennor ha i sin hänförelse påstått, att äf-
ven om berättigade anmärkningar mot Makarts konst förtaga
en del af hans rykte, så blir tillräckligt öfver för att försäkra
honom platsen bland århundradets verkligt store konstnärer.
Detta om en man, som sällan frågade lifvet till råds, utan
blott lät sin outtömliga fantasis inbillningslek spela fritt,
— som ej framstälde menniskolifvet utan arrangerade tea-
terscener, — i hvilkens verk man förgäfves söker en själ,
endast yta, den mest bländande yta, men intet annat. Tom-
heten i Makarts konst är jämte färgstyrkan dess mest i ögo-
nen fallande egenskap.
Denna färg, som gjort Makarts stora namn, var sällan
natursann. Lika noggrann som hans hastiga schematiska
teckning var, lika godtycklig var färgen. I sin helhet bildade
hans taflor en skimrande färgsymfoni — detta ord lär vara
nppfunnet just för att beskrifva Makarts taflor — och hvarje
färg fick den ton, den behöfde för att göra sig väl i sin om-
gifning, men alls icke den valör, färgen i verkligheten borde ega.
Man bländades af prakten i hans jättetaflor, af dessa
starka färger, som kommo luften i utställningssalen, der de
voro upphängda, att dallra i ett skimmer af guld. Ty grund-
tonen i hans taflor är en mörk, mättad gul färg — som solsken,
då det lyser genom kålblad, har man sagt. Man märkte ej
tomheten, derför att denna, om den är vackert klädd, alltid
plägar finna sin beundrande publik. Man tänkte ej på huru
främmande dessa färgbackanaler voro för verkligheten, man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
