Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ee L od
[]
642 EN SOLNEDGÅNG.
en ocean af beundransvärdt fin grön färg; men nu förlängde sig
öarne och omdanades till ljusormar och eldfiskar. Plötsligen hade,
utan att man märkt det, andra moln bildats längre bort, till höger
och venster, öfverallt, flyktiga utkast till fantasiskapelser, iklädandre
sig färgtoner, som skulle gjort en Paolo Veronese förtviflad, luftiga
Babelstorn, som i hast uppbygdes eller förstördes. Oerhördt stora
moln sträckte sina massor långt bort i fjerran, med arkitektoniska
fördjupningar; ett digert violettbrunt moln vred sig som en kroko-
dil, som öppnar ett ofantligt gap, medan högt upp ett alldeles
ensamt litet moln af den skäraste renhet liknade en blomma, som
slog ut i det oändliga.
En omnibus for nu öfver Pont-Royal; den var fullsatt. Uppe
på imperialen befann sig en rad af åkande, placerade med ansigtet
midt emot den underbara skymningen. Men för ögonblicket fäng-
slades deras uppmärksamhet af någon upprörande nyhet i afton-
tidningen, ett tredubbelt mord eller en ministerkris, och medan dessa
menniskor voro fullt upptagne med att läsa, skjöto de det tarfliga
innehållet i någon «ledare» eller en sensationshisforia i espridda
nyheter» mellan sina blickar och solnedgångens upplyftande feerispel.
Solen var besegrad. Men innan den försvann helt och hållet.
försökte den en sista ansträngning mot stadsbornas likgiltighet och
ur djupet af afgrunden utslungade den ett sådant purpursken, att
hela landskapet lågade deraf. De molnfria delarne af himlen
rodnade som gripna af blygsel; floden rullade blod och rosor i
sina vågor; husfasaderna och de förbigåendes ansigten färgades af
detta röda återsken.
Men bokuppköparen, som satt framför Café d’Orsay, gjorde
fåfinga iakttagelser på de förbigåendes ansigtsuttryck, lyssnade för-
gäfves till det lösryckta innehållet af deras samtal. Än var det
tysta handtverkare, som vände hem till aftonmåltiden, krökta af
arbetet, med blicken riktad mot marken; än ett par literatörer i
fart med att sönderslita en kollega; än affärsmän och kapitalister.
fördjupade i någon hufvudräkning, funderande på något konstgrepp
mot nästans egendom; än en vacker qvinna, hvars blickar endast
sökte någon smickrande uppmuntran från andras.
Ingen af dessa varelser bekymrade sig om solnedgången. En
borgare, som promenerade arm i arm med sin äkta hälft, var den
ende, som värdigades kasta blickarne på horisonten. De enda ord
han utstötte voro: eHimlen är röd. Det betyder storm.s>
Natten uppsteg. I österns dunkla blå hade nyss några matta
stjernor blickat fram. Ett rödbrunt töcken, liknande det som följer
på ett fyrverkeri, var det enda, som påminte om skymningen ; och
den okände flanören, som naturens åskådande denna afton gjort
till poet, blef ett ögonblick helt stolt och förlägen vid tanken på,
att solen gått ned för honom ensam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
