Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
TRE MODERNA FÖRFATTARE. 66
bok af Ibsen framkallar, är denna: »Hvad menar han? Hvad
skall det föreställa? Hvad är det, vi skola lära deraf?»
Ja, hvad kan han mena?» hviskar man ängsligt till
hvarandra. Den ene kan svära på, att han velat måla en ko; den
andre kan dö på, att han velat framställa en väderqvarn, och så
grälar man om detta ett år, och så glömmer man det för en ny
gåta, som Ibsen hittar på och framkastar.
Goda och förståndiga menniskor skrifva tjocka böcker för
att bevisa, att författaren tydeligen har menat det ena, och andra
goda och förståndiga menniskor skrifva andra tjocka böcker för
att bevisa, att han menat motsatsen, och så läser det förskräckta
publikum begge förklaringarne och är derpå lika klok. Någon
egentlig betraktelse af sjelfva bilden ger man sig icke tid till.
Frågan gäller, hvem som först kan lösa gåtan. Det är som med
dessa småbilder, som kallas: »hvar är katten?» och som bestå i
en teckning af hvad som helst, men i hvilkas ögonskenligt
naturliga framställning det gömmer sig ett eller annat föremål, som
det gäller att hitta på, och alla åskådande äro nu på jagt efter
»katten , som hela saken är gjord för.
Man är så utomordentligt rädd för denne kloke författare,
som roar sig med att ständigt mena något annat, än hvad han
inbillar oss att han tänker. Ibsen, som i alla förmer angripit
auktoritetenia, har snart sjelf blifvit en sådan auktoritet, hvilken
är lika farlig att röra vid, som någon andlig påfve. Åh, de äro
så rädda för honom! Han är julbocken, som kommer med ett
lakan öfver hufvudet och två glödande kol till ögon och
skrämmer hela barnskaran, så att den skrikande springer sin väg.
Några ha ondt samvete och äro rädda för ris. Andra äro ännu
sådana oskyldiga, snälla småbarn, att det hvita lakanet och de
glödande ögonen för deras fantasi omskapar sig till något
öfver-naturligt. Det är möjligen en ond ande; ja, hvem vet, må hända
den onde sjelf, sora kommer för att stoppa dem i den svarta
grytan. Det fins naturligtvis icke en, som har mod att rifva af
lakanet och visa kamraterna, hvem vidundret egentligen är.
Det är visserligen icke alla, som ha tid att sysselsätta sig
med att grubbla öfver dessa dubbeltungade orakelsvar, utan ha
allvarligare saker att tänka på. Dem, som älska sådant
tankespel såsom ett slags estetisk sällskapslek, kan man ju gerna unna
det nöjet: nu ha de fått »Vildanden» att bita på, och man kan
svara för, att den blir seg att smälta.
Om man nu icke har lust att bråka sitt hufvud med att
gissa den gåta, som ligger gömd under detta sista stycke af
Ibsen, om man icke vill besvära sig med att »leta efter katten»,
utan ser på skildringen af lifvet och af menniskorna, hvilken ju
ändå gör fordran på att vara en studie efter lifvet och
menniskorna sjelfva, så har man t för sig en rad af erke-kanaljer, af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
