Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE MODERNA FÖRFATTARE. 68
hvilka liksom kulisser endast kunna ses från en sida. Dessutom
kan man väl ha giltiga grunder att tro, att icke hvarenda
norrman är en skurk, hvilket Ibsen vill ha oss att tro. Ja, man
kunde må hända till och med tvifla på det korrekta i skildringen
af lokala förhållanden hos en författare, som alltid uppehåller
sig flera hundra mil från skådeplatsen för sina skildringar, och
som långt bortifrån utslungar förbannelsen öfver allting och
öfver alla.
Det är icke i öfverdriften af de yttre sorgliga förhållandena,
som Ibsen tecknar karikatyrer, — det är i uppfattningen af
menniskorna. Olyckliga menniskor och bedröfliga förhållanden finnas
öfverallt, och den, som vill skildra lifvet, måste taga detta med,
som utgör större delen af tillvaron. De menniskor och
förhållanden, Ibsen framställer, äro långt ifrån de sorgligaste, man kan
finna. Vår tids eminentaste skald, Ivan Turgenjef, har sorgliga
förhållanden af helt annan kaliber att röra sig med. Norge har
dock icke lidit under trycket af absolut despotism, af lifegenskap
och prestvälde och således ej heller af alla de laster och fasor,
som följa med dessa förhållanden.
Olikheten mellan den ryske skalden och den norske
författaren är helt enkelt den, att Turgenjef lider med sitt folk.
Hans hjerta blöder af deltagande och smärta för alla dess sorger
och synder. Han ser en medbröder, en vän i hvar och en af
de olyckliga, och då han icke i verkliga lifvet kan frälsa dem
från undergång, så frälsar han dem genom den kärlek och
sympati, som han förmår inge sina läsare till och med för de
största stackare bland dem.
Ibsen deremot har blott en känsla för menniskor, och det
är förakt. I sina föregående arbeten har han dock då och då
haft ett slags tro på qvinnan; i detta sista stycke uppger han
också henne. Han använder endast ett medel för att hjelpa sina
medmenniskor, och det är jernriset. Det är ganska egendomligt,
att en så stor del af det skandinaviska publikum verkligen låter
sig detta jernris så väl smaka och medgifver åt någon, hvem det
vara må, rätten att svinga det. I vår tid förefaller detta som en
motsägelse, då alla förståndiga menniskor just börja bli ense om,
att man förbättrar hvarken barn eller tukthusfångar med stryk;
ja, det fins till och med sådana — och det är de mest upplysta
af våra läsare — som alls icke längre tro på stryk, utan deri
endast se ett fattigdomsbevis för den, som har att befalla öfver
barnen eller fångarne| Slika afstraffningar skrämma väl, men om
de förbättra, det är ett stort spörsmål, och det finnes en hel del
naturer, som alls icke taga emot ris, antingen det nu är en bödel
eller en författare, som utdelar det.
Men det är en del af folket, som jublar och endast jublar
öfver hvaije nytt stycke af Ibsen, och det är skådespelarne; det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
