Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Io6 DIKTENS FÖRKÄRLEK FÖR SJUKDOMSSKILDRINCI.
nedkomst. I stället att begagna tillfallet till en själsanalys,
hvilket ju utgör den nya skolans styrka, sysslar han endast med
de lägsta fysiska detaljerna, dem’han skildrar först och främst
förvrängdt och osant, och vidare uti sådana ordalag, att de
enligt en fransk kritikers utsago skulle vara på sin plats, om en
hamnbuse, som från en barnmorska fatt sin kunskap i saken, i sin
ordning skulle berätta det för en annan hamnbuse. Att jag icke
anför ordalagen, hoppas jag skall ursäktas. Det finnes föga
af hvad Zola skrifvit, som icke behandlar abnorma
förhållanden; hela samhället är sjukt, det är hans lifserfarenhet. Men
huru skall man förklara, att han i sin egen berättelse,
dialogerna talar jag ej om, ständigt begagnar de råaste uttryck
och inflätar de vedervärdigaste scener? Midt uti dessa
skildringar tycker man sig höra ett ångestens skri, men det
qväfves genast genom fortsatt pöbelspråk och
pöbeluppträden. Nog har han öga för samhällets sjukdomsfenomen,
men fåfängt söker man hos honom efter fenomenens orsaker
eller deras botemedel.
Uti sitt sist utgifna arbete, *En Malströmhar Jonas
Lie lemnat en gripande skildring af all den ofärd, som
drabbar en familj, då dess öfverhufvud, ja, dess manliga
medlemmar i allmänhet förfalla i dryckenskap. I berättelsen
röjes all hans säkra iakttagelsegåfva och kraftiga stil;
följderna härflyta så naturligt och nödvändigt ur premisserna,
och derföre torde denna skrift kunna utöfva en helsosam
inverkan. Jonas Lie har för densamma redan skördat många
loford, men jag undrar, hvad han tänker sjelf om det
vitsord han får af den moderna nordiska kritikskolan, nemligen
att han är en »fullblodsrealist», särdeles då såsom motiv för
detta omdöme anföres, att han skildrat delirium tremens.
Han har så visserligen gjort, och icke en, utan tvenne
gånger i hans verk möter man beskrifningen öfver de anfall af
nämda sjukdom, hvaruti bokens hufvudperson råkar. Men
trots valet af ämne, trots det naturalistiska deruti, röjer sig
genast skilnaden mellan den nordiske författaren och hans
franska samtida. Hos de senare finner man endast en uppräkning
af vanliga yttre symtom, mer eller mindre omständligt
upprepade, stundom kanske oriktigt återgifna; hos Lie deremot
förnekar sig icke det etiska draget. Hans delirant har ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
