Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141 DEN FEMTE MAJ.
Han trädde fram — och tvenne sekler,
Till blodig kamp beväpnade,
I ödmjukhet af honom vänta,
Hvad öde, som han dem beskärt.
Han bjuder tystnad, vapnen sänkas,
Som domare han står bland dem.
Han försvann — hans lif förrinner
Sysslolöst på öde klippan,
Vittne till en bitter afund,
Till ett djupt förkrossadt hjerta,
Till ett hat, som evigt törstar,
Och en kärlek utan gräns.
Som vid ett skeppsbrott vågen hvälfver
Sig öfver hjessan pä den man,
Som nyss hon lyftat upp ur skummet
Och framåt kastat, att den kust,
Som fjerran vinkar, han förgäfves
Förtviflad ändock skåda må:
Så på hjeltens själ sig sänker
Minnets’tunga börda neder,
Och när han försöker teckna
För en efterverld sin bana,
Sjunker handen, mattad, kraftlös,
På den ärofulla skrift.
Ack, ofta stod han der vid stranden
I aftonsolens sista stund,
Med öfver bröstet slutna armar,
Med blicken på det vida haf.
Och gamla dagar med dess bragder>
Med stora minnen döko opp:
Härarne med tält och läger,
Och kanoners svarta åskmoln,
Ryttarskaror, kamp och seger,
Och de blodbestänkta slätter,
Och han sjelf främst ibland alla
Med sitt magtspråk och sitt svärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
