Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER.
169
stämda skådespelare (och måhända är just ett sådant samarbete
mellan dramatikern och scenikern skådespelskonstens höjdpunkt).
För den skådespelare, som ej på det sättet har lyckan att
fi sin repertoar skrifven just för sin enskilda del, är det därför
de svårtydda dramatiska uppgifterna, som äro lättast. Då
författaren lemnat spelrum för olika tolkningar, då har
skådespelaren större tillfälle att fylla konturerna med sin egen
individualitet. Ju dunklare bilden står vid läsningen af dramat, desto
friare händer har dess sceniske återgifvare. Det är med honom,
som med den klassiske filologen: han trifves bäst med de
mångtydiga läsarterna.
Det är af denna anledning, som Shakespeares »Hamlet* är
en sådan skådespelarnes älsklingsuppgift. Och ju mera
karaktäristisk en skådespelares individualitet är, desto mer behöfver
han, för att lyckas, ett dylikt spelrum inom sin roll (om den ej
är direkt skrifven för honom).
Ej under därför, att August Lindberg funnit sitt egentliga
fält i »Hamlet» och i Ibsens, den mångtyddes, dramer. Hr
Lindberg har nämligen sin styrka — och på samma gång sin
begränsning — i den originalitet, som präglar hela hans personlighet.
Han är en af dessa människor, om hvilka man strax, när man
får se dem, frågar: »hvem var det där?» Hans egendomligt
skurna profil med den stora näsan, som nästan skymmer
öfverläppen, och den karaktäristiskt tecknade munnen med det
vemodiga draget, hans djupt liggande ögon, hvilkas uttryck man har
så svårt att blifva på det klara med — dessa drag tillsammans
bilda ej ett dussinansikte, bakom hvilket man kan tänka sig
hvilken individualitet som hälst. Kommer så hans underliga stämma
till med dess falsettlika och ändå djupa ton och så dessa
sydländskt smidiga och lifliga rörelser. Så fort man får se honom,
får man intrycket af något betydande, något ovanligt och originelt.
Han har därför mindre än de flesta andra skådespelare
förklädningsförmågan. Han kan ej göra sig oigenkänlig, utan
är alltid i viss min densamme. Detta begränsar hans rollomfång,
men nedsätter icke därför hans konstnärsrang. Tvärtom, det är
just denna skarpt utpräglade individualitet, som skänker honom
förmågan att göra något betydande af de uppgifter, där han —
för att använda Herman Bångs uttryck — får »være sig selv i
konstens form». Liksom ljuset blir skarpare ju mera det
koncentreras inom en inskränkt sfär, så är det också begränsningen,
som förlänar kraft åt skådespelaretalangen.
Det grekiska dramats utveckling kan mätas efter det
stigande antalet skådespelare. Man vore frestad att se den
sceniska konstens ideal i en teater, där hvaije skådespelare hade
endast en roll på sin repertoar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
