Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i7o
TEATER.
Det är med aktningen för en originell personlighets
individualitetsrätt, som man bör bedöma det sätt, hvarpå August
Lindberg återgifver hufvudrolen i »Vildanden» på k. dramatiska
teatern. Det har i tidningarna höjts en högljudd opposition
mot hans Hjalmar Ekdal. Väl kan man bli frestad att
misstänka, att dessa utfall äro en agitation lika mycket mot
regissören Lindberg, som en kritik af skådespelaren Lindberg.
Men på botten af denna kritik ligger dock något allvarligare.
Det ligger därunder en gammal missuppfattning af den
sceniska konstens uppgift och af teaterkritikens däraf beroende
mission.
Man får ofta höra teaterkritiker af den gamla skolan klaga
öfver, att den eller den författaren ej sätter dem i tillfälle att
på förhand läsa det nya stycket, innan det uppföres. »Huru skola
de kunna bedöma utförandet, om de ej förut fått bilda sig en
själfständig mening om, huru stycket skall uppfattas och huru det
därför bör utföras?»
Bedöma? Döma? Ja, det är däri misstaget ligger. De
tro sig vid sin teaterkritik böra gå tillväga så, som en
konstkritiker, hvilken, när han skulle skrifva om en ny bildstod, på
förhand gjorde sig bekant med dess ämne, spekulerade sig på
egen hand till en framställning af det ämnet och sedan satte betyg
för skulptören allt efter som dennes sätt att tänka sig saken mer
eller mindre liknade kritikerns eget. — Eller är det väl mutatis
mutandis någon annan metod, som af gammalt användes gent
emot skådespelaren? Man läser dramats text, man gör upp för
sin fantasi dess handling satt i scen, och så — så blir man
missnöjd, om skådespelarens sätt att fylla i mellan författarens
rader ej stämmer öfverens med ens eget
Jag undrar, huru många välvisa, kritiska pannor hafva haft
— och ha — just ett slikt motiv för sina missnöjda fåror! Och
dock är väl detta allt för naivt, när rollen är så pass mångtydig,
som de flesta i Ibsens pjeser. Då tvänne hvar för sig så klara
hufvuden, som den författarinna, som skref om Ibsens nya pjes
i denna tidskrifts förra häfte, och signaturen Robinson (se
dennes ypperliga uppsatser i Stockholms Dagblad om »Vildanden»)
kunna fatta Hjalmar Ekdals karaktär så himmelsvidt olika, hafva
då vi åskådare rätt att säga, att vår uppfattning är den enda
rätta och att hr Lindbergs är falsk, om den ej stämmer öfverens
med den?
För den, som sökte uppfatta hr Lindbergs spel utan
förutfattade meningar, verkade hans Hjalmar Ekdal för hvaije akt
allt mer öfvertygande, d. v. s. allt mer lefvande. Det var en
konsekvent konstnärlig bild, han gaf oss, bilden af en originell
undantagsmänniska, som i början förvånade — hufvudsakligen
förvånade — men som man sedan under spelets lopp lärde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
