Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Morituri salutamus.
En af Longfellaws sista dikter.
Ar 1835 firade Bowdoins högskola i den nordamerikanska kuststaten
Maine en af dessa årligen återkommande och af det amerikanska folket med
så mycket intresse omfattade fester, då den från ett lAroverk afgående
klassens unga män mottaga sitt bachelor*s-diplom och utträda i lifvet, och då tillika
medlemmar af åldre klasser samlas för att deltaga i de yngres triumf och för
att själfva fastare sammanknyta de band, som förena dem med hvarandra och
med deras gemensamma alma mäter.
Ar 1835, det var i republikens tidigare ungdomsdagar. En mansålder
hade ej ftnnu förflutit, sedan kolonierna befriat sig från Englands
öfverherrskap och blifvit erkända som en oberoende fristat. Den lilla Maine’ska
högskolan, grundad x8oa, var själf en planta, framlockad af den unga fristatens
vår och ungefär jämnåldrig med den der studerande ungdomen, hvars
föräldrar genomlefvat revolutionens skede.
Några stora literära eller vetenskapliga krafter hade republiken ej ännu
ammat Väl hade redan alster af sådana män som Washington Irving, Bryant
och Channing förebådat en dagning; men dessa män, hvilkas namn för Öfrigt
snart skulle öfverglänsas af andra, mera betydande, stodo ännu blott vid
början af sin författarebana. Ej underligt då om litet hvar vid denna tid med
spanande, men oviss, förbidan följa den nyfödda statens första trefvande
bemödanden på den andliga odlingens fält, där nu det utsäde skulle göras, som
en gång under en blidare sol kunde gifva rika skördar.
Säkert blandades äfven vid den Maine’ska högskolans årsfest den
enskilda tillgifvenhetens och det allmänna intressets känslor med mången tyst
fråga om ej hos någon bland de unga män, som nu utgingo därifrån, dolda
örnevingar voro på väg att skjuta fram; visst är väl ändå, att ingen anade,
att bland ynglingaskaran befann sig en, som skulle blifva Amerikas främste
skald och få rum bland samtidens yppersta diktare, en annan, som var
bestämd att blifva Nya Världens mest berömda romanförfattare, hvars arbeten
skulle med stort bifall hälsas på andra sidan Atlanten, en tredje, som skulle
intaga ett aktadt rum såsom historieskrifvare och berättare, samt slutligen en
fjärde, som skulle blifva republikens president. Dessa fyra voro Longfellow,
Hawthorne, Abbott och Pierce.
Här är ej meningen att teckna någon af dessa fyra personers
lefnadsbana. Vi låta tvärtom femti år glida obemärkt förbi — femti år, hvilka i den
nordamerikanska fristaten bevittnat en exempellös materiell utveckling, och
under hvilka äfven landets andliga krafter, om de ock ej hållit jämna steg
med det materiella framåtskridandet, dock ingalunda legat i dvala, utan alstrat
Ny Sv. Tidskr. 6:te årg:s 3* häfte. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
