Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i86 MORITUR! SA LUTAMUS.
en annorstädes okänd allmänbildning samt frambringat skalder, talare,
forskare och statsmän af hög ordning. Vi gå, som sagdt, dessa femti år förbi
och infinna oss igen vid den Maine’ska högskolans årsfest.
Bland de klasser från föregående år, som infunnit sig att fira dagens
minnen, hör och jubel-klassen från 1835, hvars led emellertid blifvit så
förtunnade, att ej hälften af dess ursprungliga medlemmar finnas kvar.
Long-fellow, som så ofta under de förgångna åren inför en lyssnande samtid lockat
de skäraste toner från den lyra, hvars strängar han redan som ung
Bowdoin-student böljat pröfva, och som för sin rena och älskliga karaktär lika mycket
som för sitt upphöjda skaldesnille blifvit nationens förklarade gunstling, var
bland de kvarlefvande och hade af sina kamrater blifvit uppmanad att hålla
minnestalet.
Han efterkom deras önskan; och med en vemodigt allvarlig känsla af
huru nära han själf och hans kvarblifna ungdomskamrater måste vara det
mål, som på lifvets arena är det sista, valde han till motto för sin sång den
romerska gladiatorns hälsning till Cæsar, när han i arenan gick sin dödliga
kamp till mötes: morituri salutamus, "redo att dö, hälsa vi". Med dessa
ord hälsar han först de minnen från fordom, som nu möta hans blick, hvart
den vändes, och som tigande och allvarliga blicka ned på honom; därefter
tilltalar han med vördnad och kärlek sin ende kvarlefvande ungdomslärarc
och dröjer vid de bortgångnas minne; så vänder han sig till de unga, ber
dem "kröna sig med de gamlas välkomst som med blommor" och tilltalar
dem med bilder mestadels lånade ur den klassiska värld, som genom deras
studier var dem kär; och slutligen vänder han sig till de fa af hans
klasskamrater,
"Vid hvilkas namn, de välbekanta, döden
Ej satt sin ödesdigra stjärna änH,
och framställer för dem, efter en rörande inledning, medels cn allegori, hvars
allvarliga varning är stäld ej blott till de vid festen närvarande, utan äfven,,
och väsentligen, till en hel lyssnande nation, de faror, som hota den andliga
kulturen med undergång, när den låter sig lockas på villospår af den "snöda
vinningslystnaden", samt manar dem till sist, med många exempel på
"Hur långt vår ungdoms varma golfström fram
Uti vårt lifs polartrakt flyta kan",
att ännu under lefnadens kväll sträfva framåt.
Longfellows dikt, som blef en af hans sista, återgifves nedanför (med
bibehållen meter, men med upplösta rim) i svensk tolkning.
Morituri salutamus.
Ttntpora labuntur, tacitisque senescimus annis.
Et fugiunt frtno non remorante dies.
Ovid., Fast or utu, Lib. VI.
»O höge Cesar, redo till att dö
Vi hälsa dig!» var gladiatorns rop,
När i arenan, öga emot öga
Med döden och med Romas folk, han stod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
