Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
en!
glidande, hemlighetsfulla skugga, som hindrade honom att
andas och som nästan skrämde honom till döds.
Ibland, när hans skri blefvo alt för vilda, förbarmade
grannarna sig öfver honom — men de hade så sällan tid.
För det mesta fick han kämpa ut sin strid ensam.
Ändtligen lyckades det modern att få fast tvätt till en restaurant, och
från den tiden inträffade en kort ljusning i hans lif. Men en
dag fick han höra ett besynnerligt qvidande från sängen,
der modern låg. Man sade honom, att storken kommit
flygande med en liten syster — han hade redan haft två, fast
de voro döda — och att han borde vara mycket,
mycket snäll och tyst. Så länge som modern låg, tyckte han det
var en rolig och besynnerlig händelse, och han försökte att
hålla sig vaken för att se om inte storken skulle komma igen.
Men sedan blef det tråkigt. Lilla syster måtte inte ha tyckt
om sitt förflyttande hit i verlden — att döma efter det
kraftiga sätt hvarpå hon opponerade sig. Hon skrek nätter och
dagar. Enda sättet att få henne tyst var att låta vaggan
gå dygnet om. Far och mor vaggade om nätterna; »store
bror» om dagarna. Åh. så han vaggade! Det värkte i
armarna och ögonen svedo af att ständigt se på det rynkiga,
mörkröda, missbelåtna lilla ansigtet. Hari kunde inte med
henne. Han tyckte att hon var ful och stygg och skulle
gerna ha velat »ge henne smäll», om han bara vågat. Han
försökte en gång — men det kändes så »otäckt». Han
började att gråta sjelf. Nej, han ville aldrig, aldrjg slå henne
mera! Ändtligen, efter fem månader, måtte lilla syster
ansett sig ha uppfylt sin mission. Hon skrek i tre dygn utan
uppehåll, men sedan sträckte hon ut sig, som om hon känt
sig befriad från en tung börda, och — dog. När Hans (han
var kristnad till Hans, i förhoppning att han skulle bli en
lycko-Hans för hela familjen) fick höra, att lilla syster sof,
för att aldrig vakna mer, började han att skratta, högt och
jublande, som man aldrig hört honom skratta förut, och
hvarken bannor eller örfilar kunde fa honom tyst. Först när
modern, som gret så bittert som om hon jnist det käraste hon
egde, hotade honom med risbastu, lugnade han sig; men på
begrafningsdagen smög han sig fram till »lådan», der det lilla
liket låg, och vyssjade sakta. Han var så förfärligt rädd,
att hon skulle vakna igen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
