Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en! 249
Några månader senare låg det likväl en ny syster i
vaggan ocli sedan dess var den aldrig tom. Nu var »store
brors» motståndskraft bruten. Han vaggade och gret i
tysthet. Han tordes inte vara »stygg» så någon hörde det. Om
han bara hade fatt springa ut på gården och leka, riktigt
leka ibland, men det fick han aldrig — det var aldrig tid.
Han försökte roa sig med att se sig omkring i
rummet och »leka» att alla möblerna voro barn, lika stora som
han, och att de allesammans ville springa omkring, fast
väggarna höllo dem qvar. Det var ett så »roligt» rum! Om man
lutade sig riktigt långt ut genom fönstret, kunde man nästan
komma åt vattnet i rännstenen, och så kom aldrig solen dit
in. Solen gjorde så ondt i ögonen–
Vid fönstret stod mammas stora bord, der hon drog
ut kläder, och midt på ena väggen »stora sängen». Stora
sängen var hans drömmars mål. Att få komma dit upp,
isynnerhet en morgon innan modern stigit upp, hade alltid
förefallit honom som höjden af lycksalighet, men det kunde
han nu inte fa. »Mamma hade inte tid med något »pjåsk»!
Så var der mammas vackra flick-byrå, med en slöja, hopfäst
med en rosett af papper, omgifven af »ång-uddar» (hans
namn för spetsar). Den var riktigt vacker! Ja, han var
säker på, att den var det vackraste som fans. — Och så
skåpet! Vid dager var det alls inte farligt. Han brukade slå
på det med båda knytnäfvarna för att visa, att han inte var
rädd. Men när mörkret kom, blef det samma ångest.
Ibland brukade han taga upp »nya syster» — som han
kallade den sist födda — och bära henne framför sig. Det
kändes alldeles som om hon skyddat honom. Men hon var så
tung. Det var som om armarna längt sig, och det knakade
så »roligt» i ryggen. En afton, när modern, ifrig att sluta
en tvätt, dröjt sig qvar längre än vanligt i bryggstugan,
fann hon både »store bror» och »nya syster» på golfvet, cten
förre afdånad och den senare skrikande af alla krafter. Hans
hade »sett något» — hvad kunde han inte säga — och så
mindes han ingenting mer. Han fick bannor, men från den
stunden tände modern en gaslampa i taket så snart
skymningen föll på och hon blef tvungen att gå ut. Den
lampan blef snart Hans1 käraste vän. Han kallade den för »leka».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
