Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en.
251
skygga, uppspärrade ögon. »Skulle han slå honom!» Men
lyckligtvis var läraren en human och barnkär man, söm alt
för länge studerat de fattiges historia för att inte förstå de’
chiffer, som lästes i detta trötta, utsläpade lilla barnansigte.
Han slog honom inte. Han gjorde tvärtom alt han kunde
för att lätta vägen för hans outvecklade förstånd, och så
småningom lärde Hans sig att älska läraren på samma vis
som han älskade lampan i taket. Han ingaf honom samma
känsla af stöd och lugn, och skolan föreföll honom inte
heller så farlig, när han blef mera van. Han lärde sig
föga eller intet, men han fick hvila sig — och det var
så skönt. Om bara inte kamraterna bråkat så förfärligt!
Alltid ville de leka. Leka! Liksom det vore något att stå
efter! Sprfnga? Usch! Nej, då var det mycket roligare att
fa sofva, om man hade en stund. Han var feg och rädd,
gret om bara en af kamraterna höjde handen, och till sist
fick »krukan» vara i fred.
I hemmet blef det alt svårare.
Fadern låg nil nästan jemt.
Modern arbetade och släpade nätter och dagar, men
hon förmådde inte längre hålla dörren stängd för nöden,
och lynnet blef alt kärfvare och kortare. Nästan alt de
egde gick till pantlånaren, men det räckte ändå inte till.
Den sjuke behöfde så mycket — bättre mat framför alt —
och sedan måste de små ha. At henne och »store bror»
blef litet eller intet öfver. Hon gaf honom alltid största
portionen. Men det märkte han inte.. Han bara märkte, att
han var så förfärligt hungrig och att han bra gerna hade
velat äta sig mätt — bara en enda gång, riktigt mätt. En
gång, när han var på magasinet och hämtade »pappas» varma,
mjuka smörbröd, föll frestelsen på honom att ta ett bröd.
Han sträckte ut handen, men det kändes lika »otäckt», som
när han tänkte slå lilla syster. Han blef mörkröd och stack
händerna på ryggen. När han kom hem, började han att
storgråta. Nej, det der ville han aldrig göra om mera!
Slutligen, en dag fram på våren, när alla resurser voro
uttömda, dog fadern helt lugnt och stilla, efter att ha
förvånat Hans genom att klappa honom på hufvudet och kalla
honom för »pappas snälla lilla gosse».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
