Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25°
EN.
Hvarför är inte godt att veta, sä vida han inte ansåg den lika
oupphinnelig och lika lockande som en lek. Så småningom
glömde han likväl af att han någonsin velat leka och att
han någonsin varit liten. Han böljade på fullt allvar tro.,
att han var »stor». — Modern hade ingen annan hjelpare än
honom. Han fick bära tunga vedbördor, släpa in stora
hinkar med vatten — sköta småsyskonen och springa ärenden.
Värst af alt var det likväl när »pappa» var sjuk, och det
var han så ofta. Då hostade han så förfärligt — och så var
han så ond.
Fadern var ingen elak menniska. Han var en
ordentlig arbetare och ingen supare," men hans bröstlidande gjorde
honom retlig. Den qvafva, osunda luften i det trånga,
öf-verbefolkade rummet förorsakade hans sjuka lungor
qväf-ningsanfall på qväfningsanfall, och det var som om han
fattat agg till barnen för att de kommit till. Isynnerhet var
Hans honom en nagel i ögat »Han var lat, han passade inte
på, han behöfde stryk». — Slutligen blef Hans så rädd för
honom, att han knappt vågade sig fram till sängen, der han låg,
men hän måste dit. Modern arbetade för tre för att hålla nöden
från dörren, så Hans var en nödtvungen sjukvaktare. När fadern
blef bättre, blef också lynnet bättre, men Hans1 rädsla hade
blifvit kronisk. Så snart fadern tog i dörren, började han
att darra, och inte var det stort bättre när modern kom
heller. Hon slog honom aldrig, hon gaf honom all den
vård hon kunde, men hon var kärf och kort, och så fordrade
hon så mycket. Släp och arbete var hennes eget lefvebröd, och
att den »äldsta» skulle lära sig »ta i» föreföll henne helt
naturligt. Hon kom inte i håg hvilken ynklig och svag liten
stackare han var — eller rättare: hon hade inte råd att
påminna sig det. När Hans var sju år, kom det bud från
skolrådet, att han skulle sättas i skola och det genast.
Skolan gjorde först samma intryck på honom som
skåpet. Han tyckte, att den dolde någonting, någonting
förfärligt, hemlighetsfullt, ofattligt, som skulle kasta sig öfver
och qväfva honom. Han hade mycket svårt att lära.
Modern hade pluggat i honom bokstäfverna, men att stafva och
»lägga ihop», föreföll honom till och med värre än att sköta
fadern när han var sjuk. Han stirrade på läraren med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
