Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281 SVENSK DRAMATISK KOKST.
undan kung, drottning och hof, som förbli i fondhörnen, så
att han (år nästan hela golfvet att krypa på. Och vid den
därefter följande repliken: »Why, let the strucken deer go
weep» o. s. v. springer han, för att kunna uttrycka sin glädje,
under lifliga rop öfver fyra stolar upp på den improviserade
teatern. Härvid tillgodoses en individualitet, som skulle
komma till och med en tapetserare att blekna.
Det är som sagdt ej regissörens sak att lära. Han
har samma skyldighet som kritikern att observera, förstå
och sammanställa. Regissören skall genom sina
observationer och sin sammanställningsförmåga bringa skådespelets
sceniska möjlighet till verklighet, kritikern skall ställa denna
verklighet på teatern i samma belysning som verkligheten i
lifvet, jämföra dem och fortsätta det arbete till allmänhetens
upplysning och insigt, som regissören påbörjat. Bådas
verksamhet blir därigenom positiv.
När skådespelarne hunnit något sätta sig in i sina
respektive roler, börjar regissörens observationstid och han
gör sig en föreställning om deras mening och afsigt.
Han frågar, samråder, förenar hufvuddragen, och
karaktären utbildas genom sammanjämkning af hvad skådespelar
rens uppfattning fordrar för sig och af hvad regissören för
skådespelets i dess helhets skuld fordrar af den enskilda
karaktären. Därvid framträda ej blott hufvuddragen skarpare,
utan detaljer gifva sig själfva, rörelser, placeringar och
omkastningar blifva bestämda och framför allt, hufvudsak
kommer till sin rätt, och det oväsentliga far ge vika för det
vigtiga. Både regissör och skådespelare få göra
uppoffringar, men det bör vara lättare, om det för båda gemensamt
visar sig lända till det helas bästa. Ett vackert exempel
på hvad jag här menar är Sarah Bernardts spel i första akten
af La dame aux Camèlias. Hon kunde där göra ganska
mycket, som droge uppmärksamheten till henne ensam i
ensemblescenerna. Men hon gör det ej, ty afsigten med dessa
scener är ej att karaktärisera henne, utan den verld, hvari
hon lefver, och det sällskap, hvari Armand gör hennes
bekantskap. Samma måttfulla tillbakadragenhet kännetecknar
hr Hillbergs spel i fjärde akten af Brand, där det — såsom
det vill synas frivilligt — modereras, för att framställarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
