Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 SVENSK DRAMATISK KOKST.
ken eller falla på knä för sina tyranner och älskarinnor ; men
detta tillhör en förgången tid, då system gälde mer än
natur, då man gick på teatern för att fa se osanna bilder af
andra i stället för sanna bilder af sig själf. — Allt detta,
placeringar, rörelser och omkastningar, bör visserligen vara
orubbligt faststäldt, när skådespelet är färdigt till uppförande,
men det bör ej bestämmas annorledes än så småningom
under inöfningen och kan det ej häller utain våld pä
naturen. Ty hur framstående en skådespelare än är såsom sådan,
så äger han dock som människa vissa individuela drag.,
hvilka i det yttre framträda skarpare i samma mån som han
försöker lägga band på dem, och lyckas han i en role
arbeta bort dem, så inverkar oftast detta menligt på
framställningen i annat afseende. Hans kraft blir af endast negativ
betydelse och prestationen misslyckad. Slipper han däremot,
åtminstone delvis, hålla tankarna på sig själf, det vill säga,
är sceneriet sådant, att inga tryckande band läggas på
individualiteten, utan han får tänka på hvad han skall göra i
stället för på hvad han inte skall göra, så fästes också
publikens uppmärksamhet vid hvad han gör i stället för vid hvad
han icke gör. Jag kan uppgifva ett par exempel rörande
rent yttre, påtagliga saker. Det fins en primo amoroso vid
en af Tysklands teatrar, som är en god skådespelare och
som hela den kvinliga publiken är förälskad i, men han
måste alltid fria från venster för att ej bära sig
otympligt åt. Mounet Sully vid Théåtre Frangais kan faktiskt ej
uttrycka Hernanis känslor i ögonblick af helig röfvarvrede och
uppoffrande röfvarkärlek, om han ej får vända sin — vackra
— rygg åt publiken. Och många torde ännu erinra sig, huru
Edvard Stjernström alltid, när hans röle bjöd honom att
ifrigt söka ägga eller öfvertyga någon, måste fatta sin
medspelare i rockuppslaget eller i en västknapp. En regissör,
som vid ett dylikt tillfälle placerat Stjernström och hans
offer på hvar sin sida om ett stort bord, skulle
sannolikt ha satt den lille mannen i klämma. Och hr Lindberg,
som Hamlet, anser sig ej med sina tillgångar i mimik och
Kungl, teaterns tillgångar på utrymme kunna uttrycka hvad
han känner i tredje aktens teaterscen. I strid med andra
regissörers anordning af denna scen röjer hr Lindberg därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
