Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
svensk dramatisk konst. 288
gå för att lära sig rena seder och se huru illa det är att
vara skurk, då upphör teatern att vara teater och återgår
till sitt ursprung, att vara kyrka. Vårt moderna
skrifvar-döme arbetar i detta fall för en snabb reaktion. Men är
teatern en anstalt, där uppfostran skall gifvas i olika former,
nöjen af intellektuelt slag eller en uppfriskande munter stund
efter dagens tunga och hetta — och detta synes mig vara
teaterns egentliga uppgift —, då duger det ej att vara endast
tapetserare för att kunna vara regissör. Man måste taga
hänsyn ej blott till den tid och den stil, hvari ett drama
spelar, utan till författarens tid och stil. När på scenen skall
återgifvas Romeo och Julia eller Le rot s’amuse, så är det
visserligen samma kärlek och samma hat, som skola
framställas, hvilka frän verldens skapelse till våra dagar upprört
människohjärtan, här klädda i drägter från Italien och Paris,
men kärleken och hatet ha dock sådana former, som
författarnes samtid såg dem uti, och så måste de återgifvas. En
dikt må hämta ämne från vikingatiden eller från 1946, den
är dock helt enkelt ett uttryck för hvad författaren eller
hans samtid tänkt om vikingatiden eller om 1946 — och däri
hgger diktens egentliga kulturhistoriska betydelse. Har
författaren afsett att genom sitt arbete ge en sann
kulturhistorisk skildring från en viss tid, sa skall regissören stå vid
hans sida och hjälpa honom att ge den färg åt spel och
milieu, som dikten eller författaren fordrar. Hemani
skall spelas i praktgemak, med riddare i purpur och guld
med blanka svärd och ciselerade sköldar, vid blodröda
solnedgångar och i glittrande månsken — det är likgiltigt, om
hela uppsättningen är kulturhistoriskt riktig, blott den är
praktfull, kontrastrik, glänsande och retorisk som verserna,
som romantiken, hvilka uppbära allt. Men en regissör
visar okunnighet, brist på bildning och oduglighet, om han
t. ex. spelar Scribes samtidssatirer i vår tids salonger i
stället för i drägt från 1830- och 1840-talet, ty endast då
öfverensstämma tankar och form; han får ej utpynta salonger
och spel med detaljer, som ej Scribe afsett, ty Scribe har
aldrig afsett annat än intrig och elementära karaktärer. En
enda detalj för mycket kan förstöra allt. När i När
damerna föra krig prefekten i grefvinnans salong
sammanträffar med den förklädda tanklösa ynglingen, så befaller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
