Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svensk dramatisk konst.
289
grefvinnan, för att förhindra igenkännandet, den låtsade
betjänten att taga prefektens hatt, för att denne ej i honom
skall spira något misstänkt. Sä långt Scribe och Legouvé.
Men på dramatiska teatern låter hr Lindberg hr Törnqvist
taga hatten och helt trotsigt, obetänksamt hänga den på en
kruka. Detta är utan tvifvel roligt, men för den, som känner
författarne och ej är van vid hr Lindbergs små humoristiska
finter, förstör det hela akten. Man tror att det hör till
pjesen, man tror att prefekten skall vända sig om, få se
hatten och af betjäntens oförskämdhet ana oråd. Ty mera
skulle Scribe och Legouvé ej behöfva för att få ihop en
helt ny intrig. Prefekten vänder sig, men ser ej hatten,
prefekten upptäcker allt möjligt af mindre betydelse, men
ej hatten, och åskådaren bHr slutligen så irriterad, att det
rent af käns som en sviken förhoppning, när ridån faller, utan
att hatten fått vara med. Detta exempel gäller endast en
småsak, men är mycket betecknande.
I den rent yttre uppsättningen säga tidningarna och
ridklubbarna, att hrr Lindberg och Molander mycket utmärkt
sig. I afseende på Le chandelier drar jag dock i
tvifvelsmål, att hos den gamla franska advokaten i en småstad i
början af 1820-talet man kunnat finna ameublementer,
väggmålningar och hvarenda småsak i en så ren empire, som
knapt ett lustslott, möjligen ett etnografiskt muséum kan
erbjuda. Och hvad särskildt Nya teatern angår, så vill jag
gärna erkänna, att till exempel Cameliadamen är uppsatt
med en yttre elegans och noggrannhet, som är ovanlig i
Sverige, men det hade varit bättre, om utförandet varit ett
annat. Teatern synes ej ha ägt krafter för hufvudrolerna,
och skall under sådana förhållanden ett stycke dock spelas,
så tillhör det, såsom jag ofvan sagt, regissören att instruera
på eget ansvar. Jag antager nämligen, att både hr
Engelbrecht och fru Ulff äro tillräckligt själfkritiska att känna
sin olämplighet för hufvudrolerna, och under sådana
omständigheter måste man antaga, att de med tacksamhet skulle
ha mottagit och stält sig till efterrättelse hvarje minsta
vink, som den regissörj gifvit,’ hvilken på sitt. ansvar
uppförde pjesen. Det stod på affichen: Regie: Hr Molander.
Nu stå vi vid den stora frågan: är ansvaret för hr Molanders
arbete hans eller hr Josephsons?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
