Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
svensk dramatisk konst. 290
Hr Lindberg, med sin smak och sin lifliga fantasi, är
väl ej häller alldeles felfri. Det störde åskådarens illusion
att höra gamla Torell i, 1494, tala om sina förfaders slott
i Pisa och därvid peka på en villa i spansk moresk från
1600-talet; Hamlets onaturliga föräldrar syntes ännu mera
onaturliga på tronstolar från kung Carl Johans dagar; och
komoden i Vildänden syntes vara framkallad mindre af
nödvändighet än af rivalintresse för hr Molanders
sängkammarattribut i Ljusstaken.
Men allt detta är småsaker, som jag anmärker endast på
skämt. Ju större noggrannhet dess bättre, ehuru hrr kritici i
både Aftonbladet och Dagbladet ogilla den detaljomsorg som i
moderna skådespel är uppsättningens kärna. Hufvudsaken
för en regissör är förmågan att, som jag sagt, förena,
sammanställa, väcka, intressera och förvandla författarens
svarta bokstäfver till lefvande lif.
Jag vill för denna gång här sluta. Jag har framstält
några af hufvuddragen i en regissörs verksamhet, sådan den
synes mig böra vara och sådan den i vinter visat sig vara vid
Dramatiska och Nya teatern. Något arbete af verklig betydelse
för svensk dramatisk konst ha de nya regissörerne ej hittills
utfört Men man kan ju ha lof att hoppas på dem, om
man hoppas på svenska teaterns framtid i öfrigt. Ty
möjligen ha de denna vinter undersökt och upptäckt, huru
förhållandet är med svenska teatern i vara dagar, att det är
gammalt och skröpligt alltsammans, likt obruten, skräpig
skogsmark. Men äro de radikala och hänsynslösa nog att,
trotsande traditioner, publik och kritik, sätta plogbillen mot de
djupaste och starkaste gamla trädrötterna, att vända ut och
in på torfvorna, att göra alltsammans till ett svedjeland,
som ryker till en tid, men där man sen kan plantera
ungskog — då skall jag ånyo ge vika för min gamla svaghet
att hoppas och tro, där det ser mörkast ut.
Och hvem vet? I det lugnaste vattnet gå de största
fiskarna, och när man talar om hin håle, så står han bakom
dörren.
April 1885.
Un Monsieur de Torchesire*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
