Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM FRANSK SKÅDESPELARKONST.
445
Hvarje roll är under århundraden stelnad till en typ. Hvar
replik kan endast sägas på ett sätt, så som de stora
mästarne sàgt henne förr. Däraf denna ofrihet i
skolundervis-ningen, som i mycket har menliga följder; men däraf också
denna korrekthet, denna rykt på skådespelarne. som lämna
intet åt slumpen, utan alltid mena något med hvad de göra.
En motvikt mot traditionens pedanteri ligger i
fransmannens naturliga bons sens, sinne för det löjliga med ty
åtföljande obenägenhet att själft vara det och i hans känsla
för det verkliga, konkreta lifvet. Detta tillvaratagande och
studium af verkligheten, denna sanningskärlek är bredvid
traditionen den andra stora faktorn i den franska
skådespelarkonsten.
Den del af det franska dramat som för närvarande är
mest vanlottad är otvifvelaktigt tragedien.
Och att ingjuta lif i dessa pseudoklassicitetens pompösa
alster
är i våra dagar hardt när omöjligt. Då det franska
sorgespelet eller snarare det romerska hade sin
efterblomstring vid Ludvig den XIV:s hof, tillät ej etiketten, att
turkar, romare och.hebreer tedde sig annorlunda än som
hofmän från Versailles med hofmannadrägter, hofmannalater
och hofmannakänslor. Däraf denna sirlighet och bombast,
denna iskyla, som hvilar öfver diktkonstens foster.
När en skådespelare i våra dagar, skall söka återge
dessa figurer, känner han sig alldeles désorienterad. Han
har aldrig mött dessa hjältar, aldrig talat som de, aldrig
känt som de. Hvad under då, att det ej återstår honom
annat än att taga fasta på sina konservatoriestudier, att göra
efter hvad han f&tt lära? Och då han fått till lifs en
gammal tradition, som är främmande för oss, blir resultatet att
man står alldeles kall inför dessa skrik, denna saccaderade,
uppstyltade deklamation, som börjas i så hög ton, att, då
den skall drifvas till sin spets, den öfvergår till ett
skärande tjut
Endast de största kunna ännu få något lif i denna
värld, antingen genom att inlägga ett modernt känslo- och
passionslif i den, som ej finnes, skapa om rollerna, eller ock
genom att idealisera, adla den lugna, kalla prakten i dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
