Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM FRANSK SKÅDESPELARKONST.
451
just den gestalten, är det som väcker vår största beundran.
Visserligen ha ej alla i så hög grad den Proteusartade
förmåga, som är Coquelins storhet, att den ena stunden vara
Gringoire, den andra Mascarille, att den ena dagen vara den
enfaldige gamle klockaren i Les Rantzau och den andra
dagen vara den spirituelle Figaro; men alla sträfva de efter
att genomtänka, genomarbeta, i alla detaljer utmäjsla sina
karaktärer. Men därtill fordras en brinnande kärlek till
konsten och ett af denna kärlek alstradt träget arbete. Lämna
intet åt slumpen eller åt den af rampskenet framkallade
inspirationen, det är den eldskrift, som förelyser hvar och en
af de goda franska skådespelarne.
Samma stora fordringar ställer äfven Got på sig själf.
Jag såg honom spela en rättskaffens medelålders man i Jean
Baudry, stolt, finkänslig, gentlemanlike; därefter Poirier. En
så genuin bracka — sit venia verbo — har jag aldrig sett
framställas. Man förstår ej, hur skådespelaren lyckades fi
sina kinder att pussigt och slappt nedhänga. Det förstår
man dock, att det var ytterst karaktäristiskt. När han snöt
sig i sin stora silkesnäsduk, uppkom ett egendomligt pipande
biljud, som visserligen var farsartadt, men väl anstod den
gamle borgersmannen. Vid replikskiftet, då Gaston säger:
»Vous serez comte» och Poirier svarar: »Non. Il faut ëtre
raisonnable. Baron seulement», är det omöjligt att skildra
allt hvad Got inlade af fåfänga i orden »Baron seulement»,
samtidigt med att man såg, hur ytterst generad han var.
Théåtre Frangais har i Delaunay en förträfflig
jeune-premier, som visserligen ej längre är jeune, men
otvifvelaktigt ännu är premier. Det hvilar nog en doft af svunna
tider öfver hans spel; man kommer att tänka på
romantikens svärmiska, friserade unga dandies, men öfver det hela
hvilar ett oförlikneligt behag, en grace, en ésprit, som gör
att man från första stunden älskar honom. När han som
hertigen af Almeria i Marquis de Villemer träder in med
tummarna i västens armhålor, med vårdslös, vaggande gång
och hufvudet käckt tillbakakastadt, har man hela mannen
framför sig, innan han öppnat’munnen. Man ser den
elegante, spirituelle, lättsinnige ädlingen med det glada
lefnads-modet, och man hyser genast sympati för honom.
Ny Sv. Tidskr. 6:te årg:s 7:e hålle. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
