Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45°
OM FRANSK SKÅDESPELARKONST. 164
Jag skulle önska, att språket hade ord att skildra alla
dessa människor, som lefva, lida, fröjdas på den franska
skådebanan. Ty märk väl, det är människor, som de stora
franska skådespelarne ställa fram för oss, ej abstrakta,
skiz-zerade typer, bakom hvilka det egna jaget framlyser och
hvilkas knep och likartade användande af evigt enahanda
konstgrepp vi nödgas i roll efter roll bevittna.
Ty den franske skådespelaren anser ingen uppgift för
obetydlig, utan alla söker han lika samvetsgrant lösa. Ett
litet proverb af Feuillet, Le village, som illa speladt saknar
allt dramatiskt intresse, gör på Théàtre Frangais ett högst
gripande intryck. Det handlar om ett gammalt äkta par,
som i alla tider hållit tillsammans sida vid sida. De fi
besök af en vän, som hos den gamle mannen väcker lust att
rycka upp sig och resa bort och roa sig. Han meddelar
detta åt sin fru, som blir alldeles förkrossad, men hon
säger ingenting, utan hjälper honom med tillrustningarna till
resan. När hon slutligen ger honom hälften af sin äkta sjah
som hon klippt itu, för att han ej skall frysa pår vägen,
säger han intet, utan står blott och ser på den. Slutligen
brista de båda gamla ut i gråt, falla i hvarandras armar, och
han reser icke. Af denna obetydlighet åstadkomma Barret
och Mademoiselle Granger en sådan verkan, att det
framkallar tårar.
Stockholms teatervänner torde erinra sig den afton på
Nya Teatern, då Coquelin uppträdde i Gringoire och Les
précieuses. Den store konstnären. hade gifvit en humoristisk
poetisk framställning af den arme gatsångarens kärlekssaga.
Han hade sedan uppträdt i soiréèdrägt och gladt och
spiri-tuelt berättat en liten monolog. Så började Les précieuses.
Man väntade otåligt på honom. När bärstolen med
Ma-scarille införes och man får höra hans första gällt
smattrande fanfar: »Holà, Porteurs, holà. Là, là, là, là, là, là«,
skulle jag vilja likna intrycket vid det, som man erfar, da
man efter ètt angenämt varmt bad får en uppfriskande kall
dusch. Och sedan skrin och yster muhterliet och
lefnadslust, hvilka nådde sin glänsande kulmen i sången.
Och demia de ’frähska geniërnas förmåga att kunna så
fullkomligt individualisera en roll, utarbeta alla detaljer, skapa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
