Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i6
STAGNELII LÄRODIKT »KÄRLEKEN».
Str. p. Äfven vilda och råa folkslag stå alltså under inflytelse af
skönhetens trollmagt. Grönlands eskimåer förtjusas af dagsljusets skönhet,
då det efter den långa polarnatten återvänder, och den vilde Irokesen i
Amerikas skogar glådes att betrakta månskenet på elfven eller mellan trädens
skuggor på gräsmattan.
Med förtjusning Grönlands vildar skåda
Morgonrodnan, som, att dagen båda,
Rosenkrönt på deras isberg står.
Glad ser Irokesen månens strimma
Tyst försilfra elfvens bleka dimma,
Och med skuggors dans, vid löfvens susning,
Magiskt lifva grästapetens vår.
Str. io. I det föregående är taladt om naturens Öfverallt sig
uppenbarande skönhet. Denna strof bildar en öfvergång till firandet af qvinnans
skönhet, såsom öfverträflande allt, hvad annat skönt här nere finnes.
Skön är rosen, nyss ur knoppen bruten,
Lent af daggens morgontår begjuten,
Kysst af fjärilns ilande begär.
Sköna tindra aftonstjernan blickar,
Dem en vårlig ambranatt hon skickar
Ned till älskande i myrtenlunden:
Skönast dock i alltet qvinnan är.
Str. ii. Qvinnans skönhet lofsjunges. De båda sista verserna i
strofen äro särskildt att beakta såsom innehållande en hos Stagnelius ofta
återkommande bild för förhållandet mellan den jordiska skönheten och den
himmelska urbilden. Den förra framställes såsom den senares afspegling i
ett’ vatten — här en flod,’annorstädes en källa, ett haf.
Skapardriften ej dess like danar,
ljufvare ej tankens forskning anar,
Blomstrar ej i skaldens purpurdröm.
Dagens eld af blåa ögat släckes,
Dödens sömn af silfverrösten väckes.
Högre ljusbild ej af evigheten
Målar sig i tidens dunkla ström.
Str. 12. All naturen framställes såsom hyllande q vinn oskönheten.
Vesta var egentligen personifikationen af härden, husets medelpunkt. Då
jorden betraktades såsom skapelsens medelpunkt, blef ock Vesta identifierad med
Gaia, jorden : Så här i uttrycket "Vestas rika hof".
Hell dig lifvets sol, naturens krona!
Foglarne din äras hymner tona,
Bäcken sorlar hviskande ditt lof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
