Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i6 STAGNELII LÄRODIKT »KÄRLEKEN».
Ljuft för dig sig buga lundens toppar,
Blomma träden, svälla blomstrens knoppar,
Breder våren sina gröna mattor
Festligt ut i Vestas rika hof.
Sir. 1j. Fortsättning af lofsången öfver qvinnan. För sammanhangets
skull kunde denna strof utan skada vara borta, och styckets skönhet skulle
långt ifrån förlora något derpå, ty strofen är särdeles matt, i synnerhet i
tredje versen. Tidens maka är återigen Jorden. Tidens gud var Kronos;
hans maka Rhea ansågs stundom vara identisk med Gaia.
Tusen bilder föddes af Naturen.
Qvinnan, sist af modrens sköte buren,
Täflade med solens gud — och vann.
Från den stunden föder icke Jorden:
Ofruktsam är tidens maka vorden,
Se’n behagens alla rosenstrålar
I en brännpunkt samlade hon fann.
Str. 14. Sedan skalden hittills talat om ljusets och skönhetens magt
i naturen och menniskohjertat, nämner han i denna strof kärleken såsom en
magt med likartadt inflytande. Hans tankegång synes hafva varit denna:
ljusets magt se vi tydligen i all naturen; men det finnes en osynlig demon,
kärleken, som är en ej mindre mägtig herskare än ljuset; hans tron står
ej mindre högt än dettas, ty den står öfver all den skapade verlden, och
det är denna osynliga demon, som äfven i och genom ljuset herskar öfver
naturen; det är denna gudamagt, som låter sina bud gå till jorden med
solstrålarna, som håller månen fängslad vid jorden och leder stjernorna i
deras banor.
Vidt som skyn den blåa pellen spänner,
Ljuset glimmar och ett väsen känner,
Kärlek I ock din blomsterspira rår.
Brinnande du ser från solen neder;
Månens char kring jordens klot du leder,
Kysser Floras barn ur vintersömnen,
Och med stjernor firmamentet sår.
Sir. ij. Liksom skönheten endast af menniskoanden kan uppfattas
och njutas, så utöfvar ock kärleken starkast och fullkomligast sitt välde i
menniskohjertat Liksom kärleken genom ljuset verkar på plantor och
verldar, så verkar han genom skönheten på menniskohjertat. Det är denna
gudamagt, som ingifver den oändliga driften eller dragningen till allt skönt, och
denna drift röjes hos menniskan under alla hennes åldrar från vaggan till
grafven.
Starkast dock i menskans svaga hjerta,
Rika källa till dess fröjd och smärta,
Herrskar du med en oändlig drift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
