Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^34 NAPOLEON II.
Et hopen hatar, er han hånar,
Men Gud kanske sin hand er lånar!
Hvem vet, om vredgad våg som dånar,
Om hvirflars svalg med larm och brus,
Om skydrags starka jettehänder,
Om åskans vigg, som molnet tänder.
Du, Herre, ej till nytta vänder
För hafvets perla i sitt hus!
Och dock! hur tungt de stormar pröfva
Så furstars liksom folkens lif!
O hvilket haf, det blinda, döfva,
Upprörda folk i strid och kif!...
Hvartill, o skald, de toner milda?
Ditt snilles sånger, ack, förspilda
De falla i de böljor vilda,
Det haf, som aldrig vaming löd!
Din röst, af töcknet hes, ej höres,
Hvar fjäder långt af vinden föres,
O fogel du, som sjunga töres
På masten af ett skepp i nöd!
O långa natt! När skall du sluta?
Ej himlen har en strimma blå;
Båd* ting och menskor nedåt luta,
Till’s afgrunds mörka natt de nå,
Till’s uti hafvets djup de stanna,
Båd’ kungabarn och kungar granna,
Båd* hjessa kal och lockig panna,
Napoleon, båd* far och son —
Allt plånas bort, allt ut sig tömmer,
Allt sjunker ned och tyst sig gömmer,
Och våg på våg går fram och glömmer
Leviatan, liksom Alcyon.
Augusti 1832.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
