Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65o
LITERATURBREF FRÅN NORGE.
och icke likt cle andras. Det är färgrikt, stormande, sjudande,
nästan bullrande; det är ofta af egendomlig välklang, alltid af
gripande kraft, —- det sluter sig icke kring tanken likt en
klädning, det fyller den, uppbär den, framdrifver den. Det fins
lidelse deri, — ofta undertryckt i hån eller upplöst i humor;
men den är alltid närvarande som underströmningen och
skänker hans stil dess säregna klang.
x De stycken, som upptagits i hans sista samling, äro från
olika tider och äfven af olika värde. Minst goda förekomma
mig de två längsta, som också äro de äldsta: »Av laak ætt»
från 1878 och »Sild til den vonde» från 1879. Det första är
icke fritt från en viss konventionalism, litet emellan erinrande om
tonen i Björnsons första allmogeskildringar. Det andra har en
mycket lofvande början, der en 17-årings spirande kärlek får ett
friskt och varmt uttryck; men den senare och större delen,
hvilken — såsom titeln antyder — behandlar ett fall af
medeltidsmystik på modern mark, är alltför bred i sin skildring och
dessutom temligen obegriplig i sin syftning. — Högst står väl den
lilla skizzen »Stordaad», — en simpel hvardagshistoria om två
små fattiga syskon, som en bitande kall vinterdag bege sig ut
med ett positiv för att förtjena ett par skilling åt sin sjuka mor
och till sist äfven komma hem med förtjensten efter att ha
bestått en hård kamp mot sin egen hunger och ångkökens
frestelser. Här finnas djerf humor, fin karaktäristik och lefvande
framställning. Förträfflig är också den lilla berättelsen »Hemn»,
— historien om en prest, som trots brudens nej i kyrkan på
faderns tillskyndelse viger henne med den man, hon icke vill
ha, och så till gengäld under en båtfärd dränkes af den
yngling, som älskar henne, — en mörk och uppskakande bild,
hemtad direkt upp ur folklifvets djup och kraftigt tecknad inom sin
knappa ram. »Mannen med sekken» och »Ein ungkar» äro två
egendomliga stämningsbilder, den första utförd i satirisk
grådusk-stämning, den andra med saftig, porlande humor. — Och bokens
sista stycke, »Ungdom», — ja, hvad skall man säga om det?
Änne Malene, denna dagslända, som är förlofvad med en och
samtidigt är en annans älskarinna utan att göra sig de ringaste
samvetsförebråelser deröfver; Carlsen, denne ynkrygg, som glömmer
sin dygdädla käresta i Änne Malenes armar, men under de mest
komiska anfall af moraliska anfaktelser; och slutligen denne
beskedlige Per Tjerandsen, Änne Malenes officielle fästman, som
gifter sig med henne, ehuru han känner hennes förhållande till
Carlsen, och öfverraskas med en arfvinge ett halft års tid efter
brölloppet, utan att vare sig han eller andra göra något väsen
deraf, — det är i sjelfva verket en föga tilltalande bild af den
temligen slappa och lösaktiga uppfattning af könsförhållandena,
som onekligen påträffas mångenstädes inom de lägre
samhällslagren. Och med de gifna förutsättningarna fans det i verklig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
