Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOVER DE HÖIE FJELDE.» 49
t— —— — —- —]L
3.
Fadern var denna vinter så vänlig mot Rachel. Han
klappade henne ofta i förbigående på kinden och kunde till
och med säga: »Du ser ju riktigt söt ut, min lilla flicka!
Ja, ser du, ingenting klär en så bra, som att göra sin pligt.»>
Rachel svarade icke och tog emot sin fars beröm med ned-
slagna ögon, men när hon kom upp i sin lilla vindskammare
och händelsevis fick tag på någon teckning från sommaren,
skyndade hon sig att rifva sönder den och kasta den i kakel-
ugnen vid första brasa. Hon suckade icke en gång, då hon
gjorde det. Hon bet ihop tänderna och öfvade sig i att
läta bli att tänka.
Men så kom våren, den förföraren. Hittar den icke
hvarje år på nya trollkonster för att fånga menniskors
barn och göra dem alldeles yra i hufvudet?... Den kom
nu med smältande drifvor, med ljusblå dimmor och
långa solghimtar genom skogen, den kom och stack det
ljusa björklöfvet och det bruna lönnlöfvet öfverallt, fylde
hvarje klyfta med blommor, hvarje buske med knoppar,
kastade lärkorna som sjungande bollar upp i luften och ut-
bredde denna darrande guldglans öfver det i fjerran liggande,
som alltid lockar oss minst så långt som till horisonten.
Östgötaslätten låg skinande grön, Bråviken gick med
svartblå vägor och skum på toppen, och der bakom höjde
sig Kolmorden som en lång ljusblå bölja upp mot den
blekblå himlen. |
Man kunde icke uthärda det!
Rachel gick utanför ladan och lät det blåsa i håret på
sig; hon spärrade upp ögonen, som om hon riktigt ville in-
suga till det innersta af pupillerna och ända in i det innersta
af sitt väsen alla dessa färgtoner, som nära och fjerran
vexlade framför henne. Hon kunde icke arbeta längre. Hon
blef tyst, tankspridd. Hon började att mista aptiten och
kom ned om morgnarne med svarta ringar under ögonen.
Fadern såg ingenting, men modern såg det snart.
»Är du sjuk, Rachel> = ’
Nej, det är ingenting alls» svarade hön leende, med
ett af dessa dumma leenden, som ingenting uttrycka.
Ny Sv Tidskr. 7:de årg:s 1:a häfte. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
